Handen är människans verktyg. Med handen uppfattar vi beröring, och utan synens hjälp känner vi igen former och ytstrukturer. Handens rörelser och gester är även viktiga för vårt kroppsspråk, vår personlighet och identitet. Det är samspelet mellan hjärnan och de perifera nerverna som styr handens motorik och förmåga att känna. Vid Lunds universitet vill forskare hitta balansen mellan hjärnan, handens och teknikens möjligheter.

Redan för över 2 000 år sedan menade Aristoteles att ”vi lär med handen – handen minns”. Handen kan ses som ett sinnesorgan med välutvecklade känselfunktioner som är kopplade till ett särskilt område i hjärnan. Ibland kallas handen för den yttre hjärnan eftersom den är representerad av ett så stort område i hjärnan. Och det mänskliga nervsystemet är ett av de mest komplexa system vi har.

– Bara att öppna en burk läsk kräver att flera delar av nervsystemet samarbetar. När en nerv i handen eller armen skadas kan den inte förmedla signaler från känselreceptorer till hjärnan eller skicka signaler från hjärnan till musklerna. Ibland är en nervcell så skadad att kommunikationen till hjärnan stängs av helt och personen förlorar sin känsel och rörelseförmåga i handen, säger Anders Björkman, adjungerad professor i handkirurgi och överläkare vid verksamhetsområde specialiserad kirurgi på Skånes universitetssjukhus i Malmö.

Forskarna undersöker samspelet mellan de perifera nerverna och det centrala nervsystemet. De vill veta vad som händer vid nervskador både i den perifera nerven och i hjärnan och hur behandlingen av nervskador kan förbättras.

Hjärnans plasticitet

Hjärnan är dynamisk och anpassar sig snabbt till olika situationer, ett fenomen som kallas plasticitet. Inom handkirurgi studerar forskarna hjärnans plasticitet och hur den går att använda i behandling av nervskadade patienter. De vill hitta sätt att styra hjärnan. Att lura och träna den att bli mer dynamisk.

Hjärnan kan stimuleras till att tolka nervsignalerna från en skadad nerv bättre och därigenom kan förlorad funktion förbättras. Det kan handla om patienter som har nedsatt funktion i handen eller har förlorat sin känsel, eller att handen saknas helt. I olika tidsskeden efter en nervskada kan hjärnan, tack vare dess plasticitet och genom olika träningsmodeller, till viss del även lära sig att använda andra sinnesintryck för att uppnå en bättre handfunktion.

– Hjärnan kompenserar för sensorisk förlust, bland annat med hjälp av hörseln och ljudintryck. Vid förlust av en funktion kan hjärnan anpassa sig till nya krav och ett annat sinne får skärpta funktioner. Vi utvecklar olika metoder som tränar hjärnan för att omvandla eller omdirigera till exempel det du hör till känselintryck i hjärnan.

Tvärvetenskap krävs för smartare proteser

En del av forskningen inom handkirurgi handlar om att förbättra möjligheterna för den som är amputerad genom att utveckla nästa generations handproteser. Forskningen är inriktad på samspelet mellan hand och hjärna i kombination med teknologiska hjälpmedel. Att överföra nervsignaler till och från en handprotes är en enorm utmaning som kräver tvärvetenskaplig kunskap där medicin och teknik förenas.

– Vi behöver forska mer på hur vi får nerver att växa ut och framför allt växa rätt. Vi behöver också förstå hjärnans plasticitet och dess mekanismer bättre. Med teknikens hjälp hoppas jag att vi på sikt kan lindra nervskador och utveckla proteser som patienterna har nytta av.

Handskador som ser obetydliga ut kan ändå vara väldigt komplicerade. Ibland handlar det om till synes enkla stick- eller skärsår som ger nervskador i handen och påverkar funktionen.

– Även om nervskador går att reparera ger de ofta livslånga följder. Det tar cirka tre månader för en nerv att växa tillbaka efter en operation, och rehabilitering är viktigt och värdefullt för patienten. Vi vill hitta nya sätt att stimulera och förbättra nervernas funktion efter en operation.

Text och foto: TOVE GILVAD