Benskörhet ökar risken för benbrott och är delvis en del av åldrandet. Ungefär hälften av alla kvinnor får ökad benskörhet efter klimakteriet. Vanligaste scenariot är att bensköra personer först bryter handleden och senare i livet lårbenshalsen vilket ofta medför svåra komplikationer.

– De flesta ben läker bra, men det är fortfarande 5-10% av alla frakturer som inte läker, säger Hanna Isaksson, docent och biträdande lektor i biomekanik vid Lunds Universitet.

– Syftet med vår forskning är att hitta nya sätt för att förbättra läkningsförmågan genom att skapa mer nytt ben snabbare. Benet ska också bli mer hållfast och starkare.

Förändringar i benvävnadens struktur

Bensköras svagare skelett beror dels på minskad mängd benvävnad men är även kopplad till förändringar i benvävnadens struktur och dess kristalluppbyggnad, något som kan mätas med hjälp av synkrotronljus på MAX IV-laboratoriet.

Forskarna tittar på nanostrukturen i benet genom att belysa det med synkrotronljus för att förstå hur denna förändras vid benskörhet.
Detta är ett nytt aktivt forskningsområde där man använder teknikerna infraröd spektroskopi* (FTIR) samt spridningsexperiment, Small Angle X-ray Scattering** (SAXS).

– Syftet med de första experimenten här på MAX IV-laboratoriet är att testa om metoderna ovan fungerar, d.v.s. om de är tillräckligt känsliga för att identifiera skillnader i normalt och benskört ben, säger Hanna Isaksson. Fungerar metoderna bra kommer de så småningom att leda till experiment där vi studerar små benbiopsier från kliniska patienter, vilket vi hoppas på.

– Med hjälp av forskningsteknikerna vid MAX IV-laboratoriet kan vi ta reda på mer om benets struktur och hur den förändras vid benskörhet. Forskarna hoppas att experimenten vid MAX IV kommer att bidra till framsteg inom medicinering vid benskörhet men även nya tillvägagångssätt för medicinering vid svårläkta benbrott.

* Infraröd spektroskopi – man skickar infrarött ljus på ett prov och mäter hur mycket av strålningen som absorberas av provet.

** Small Angle X-ray Scattering – en röntgenspridningsteknik varifrån man får strukturell information från även icke kristallina material såsom cellulosa eller proteiner i lösning.

Pressmeddelande från MAX IV, 20 maj 2014