Asylsökandes aktivitetsförmåga blir sämre ju längre tid de sitter i asylcenter och efter 10 månader är några så dåliga att de behöver hemtjänst. En ny avhandling av Anne Le Morville visar att asylsökande upplever ett stort aktivitetstapp under sin tid i asylcentrumet och att många utvecklar ett rehabiliteringsbehov som de inte hade när de kom till landet.

De nordiska länderna är bra länder att vara asylsökande i, men de aktiviteter som erbjuds under asyltiden är långt ifrån tillräckliga. Asylsökande löper risk att behöva hjälp med tyngre hushållsarbete, städning etc efter sin tid i asylcentrumen och en del blir så dåliga att de behöver hjälp med att klä sig, sköta sin personliga hygien, laga mat mm.

Första studien i sitt slag

Studien – som är den första i sitt slag – är utförd på danska asylcenter men är fullt applicerbar på svenska förhållanden eftersom länderna har samma grundläggande system, hävdar Anne Le Morville, arbetsterapeut och doktorand vid Lunds universitet.

Under de 10 månader som studien pågick, märkte Anne Le Morville en tydlig försämring hos de asylsökande som ingick i studien i form av en lägre energinivå, sämre planeringsförmåga, mer fysisk smärta och depression och en generellt försämrad hälsa.

De hade svåra problem att utföra sina vardagsaktiviteter – en förändring som var så markant att vissa utvecklade behov för rehabilitering under studiens gång.

– Män på 30 år hade en förmåga som motsvarade en 70-årings efter 10 månader i centrumen. De var tröttare, la mer fysiska krafter och energi på det de skulle göra än vad som var normalt för deras ålder, säger Anne Le Morville.

För lite att göra

Anne Le Morville menar att de möjligheter till aktivitet som finns i danska asylcentrum inte är tillräckliga och tempot är för lågt.

Även om de asylsökande deltar i alla kurser och de möjligheter som finns till praktikplats, är aktiviteten begränsad till maximalt 20 timmar i veckan. Det finns inte heller praktikplatser till alla.

Kursutbudet är snävt menar Anne Le Morville och det frivilliga arbete som erbjuds är som mest 10 timmar i veckan som får utnyttjas maximalt tre gånger.

– En asylsökande sa”Att komma hit var härligt för jag kom iväg från faran. Det var som att bli av med cancer – men nu har jag gått här i 9 månader för att veta om den var elakartade eller godartad”. Det är naturligtvis påfrestande att sitta i ett tomrum där man väntar på besked om vilken riktning ens liv ska ta, säger Anne Le Moreville.

Sysselsättning som ger mening åt vardagen

En del fängelser bedriver lantbruk eller möbelsnickeri och det är något som Anne Le Morville menar borde fungera även i asylcentrumen – det behöver inte generera full lön, men är en sysselsättning som ger mer mening åt vardagen.

– Asylsökande får ofta vänta länge på beslut om de får stanna i landet eller ej. De har många hemska upplevelser i bagaget och väldigt skiftande utbildningsnivåer. De behöver mening och viss ekonomisk avkastning för att undvika att de hamnar i illegalt arbete och människohandel.

– Det är förfärligt att vi vill hjälpa människor, men istället sänder ut dem i samhället med ett behov av rehabilitering. Genom mer aktivitetsrelaterad forskning får vi kunskaper som kan bidra till att utveckla förebyggande insatser och aktivitetsprogram för denna redan utsatta grupp, avslutar Anne Le Morville.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Artikeln är tidigare publicerad på hemsidan för Institutionen för Hälsovetenskaper, Lunds universitet, 24 mars 2014.