Könsstympning, eller kvinnlig omskärelse, är vanligt i många delar av världen. Men vad händer när en flicka kommer till Sverige och får höra att det som gjorts med hennes kropp inte är bra? Den frågan ställer Camilla Palm som i sin avhandling undersökt vad som händer med flickors självbild i mötet med det svenska samhället.
I Sverige är könsstympning olagligt. Det finns en praxis för hur skolsköterskor och personal inom socialtjänsten ska fråga om könsstympning, och upplysa om vilka vårdinsatser som erbjuds.
– Det är mycket fokus på de fysiska och medicinska aspekterna kring kvinnlig omskärelse. Men vad händer när en flicka kommer hit och får höra att det som gjorts med hennes kropp inte är bra? Hur påverkar det kroppsuppfattning och sexuellt självförtroende att utsättas för helt nya föreställningar? säger Camilla Palm, sexolog med bakgrund inom socialt arbete.
Könsstympning eller kvinnlig omskärelse
Hon använder begreppet kvinnlig omskärelse för att beskriva de olika typer av ingrepp på de yttre kvinnliga könsorganen som de flesta flickor i exempelvis Somalia går igenom vid 6–9 års ålder. Att hon väljer det ordet i stället för könsstympning beror på att hon vill undvika risken att bidra till ökad stigmatisering och till att skapa en ny utsatthet.
– Ordvalet är inte samma sak som att acceptera sedvänjan. Men det behövs en medvetenhet om begreppen vi använder i arbetet för att omskärelse av kvinnor ska upphöra, säger hon.
I avhandlingsarbetet intervjuade Camilla Palm kvinnor som kommit till Sverige från Somalia, både yngre och äldre.
Hur kvinnorna såg på det som gjorts med deras kroppar varierade.
– Det var olika, men ofta kunde man beklaga att det hänt och uttryckte att det var ett onödigt ingrepp. Många sade samtidigt att de kunde förstå att det hade skett i det samhälle som de växte upp i.
Svensk lagstiftning efterlevs
Tidigare studier visar att personer från länder där könsstympning förekommer i hög utsträckning accepterar och är positiva till den svenska lagstiftningen. Därför ser Camilla Palm inte någon stor sannolikhet att sedvänjan förs vidare efter flytten till Sverige. Men globalt sett är det fortsatt utbrett, även om andelen går ned.
Hon intervjuade även personal inom bland annat socialtjänst och elevhälsa med erfarenhet av samtal kring könsstympning.
– Jag trodde att personalen skulle prata mer om det sociala och om psykosocialt stöd, men de fysiska hälso-aspekterna var starkt dominerande.
Konsekvenser av könsstympning varierar
Camilla Palm hoppas kunna bidra till medvetenhet om att erfarenheterna varierar stort: för en del kvinnor är ingreppet ett smärtsamt minne och trauma, medan det för andra inte är en lika stor sak. Även de fysiska konsekvenserna varierar.
– Det går inte att bemöta kvinnorna på gruppnivå. Och det är viktigt att inte bidra till att skapa en ny utsatthet. I mötena behövs att man är både saklig och varsam utan att ta över med sina egna känslor. Det går att fråga på ett rakt sätt och samtidigt vara inkännande.
I dialog med Länsstyrelsen Skåne planerar Camilla Palm att i nästa steg utveckla ett stödmaterial för hur personal i möten med berörda flickor kan närma sig sexualitetsfrågorna, förmedla hopp och erbjuda stöd både när det gäller fysiska och psykosociala aspekter runt kvinnlig omskärelse.
Länk till avhandlingen: ”Navigating Conflicting Norms on Body and Sexuality: Exploring Swedish-Somali Women’s and Swedish Welfare Workers’ Perceptions of Female Genital Cutting.”
Text: CECILIA LINDBERG
Artikeln är tidigare publicerad som nyhet från Malmö universitet