Fett är bra – i lagom mängder. Vi behöver fett för att kroppen ska fungera, men när det blir för mycket – eller för lite – kan vi bli sjuka.

Kroppens olika processer kräver energi och eftersom vi inte äter hela tiden behöver vi lagra den energi som vi får i oss genom maten. Den mest lättåtkomliga energikällan är visserligen inte fett utan glykogen (se fakta), som finns i levern och musklerna och byggs upp av glukos (socker), men den räcker inte så länge. Bara i någon eller några timmar, lite beroende på vad vi gör. Därefter måste vi be fettet om mer energi. (Läs mer i Från macka till fettcell)

Fett är det mest effektiva sättet att lagra energi. Fettomsättningen styrs av hormoner, vars nivåer i sin tur styrs av blodsockret.

– På morgonen, när vi har varit utan mat hela natten, är blodsockernivån låg. Den låga blodsockernivån gör så att det produceras ett hormon, glukagon, som frisätter energirika fettsyror från fettcellerna. När vi sedan äter frukost stiger blodsockernivån. Då stimuleras istället produktionen av insulin. Insulinet gör så att socker kan tas upp i cellerna, att fettnedbrytningen stängs av och fettsyror istället lagras som fett, förklarar Karin Stenkula, forskare vid Lunds universitet.

Fett på rätt ställe

Fettets naturliga lagringsplats är fettceller i fettvävnaden som bygger upp vårt underhudsfett.

– Fettceller har fått dåligt rykte men egentligen ska vi vara glada för att de finns eftersom de kan lagra fett på ett säkert sätt så att vi inte blir sjuka av det. För det är först när de inte gör det och fettet hamnar på fel ställen som det blir ohälsosamt, säger forskaren Olga Göransson.

Tillsammans med kollegan Karin Stenkula forskar hon på hur fettceller fungerar både i den friska och den sjuka fettvävnaden. Bukfett, eller visceralt fett som det också kallas, är exempel på fett, ofta sjukligt sådant, som lagt sig innanför bukhinnan där det kan ställa till med problem.

Länge trodde man att fettets enda uppgift var att lagra energi förutom att det också hade en viss isolerande och stötdämpande funktion. Men fettet är mer avancerat än så. Det är också ett endokrint organ, dvs. här produceras flera viktiga hormoner, bland annat leptin som har en aptithämmande funktion och adiponektin som reglerar insulinkänsligheten i andra vävnader.

Vad händer då med fettvävnaden hos överviktiga?

– När vi stoppar i oss mer energi än vad vi gör av med lagras den i form av fett. Det som händer först är att fettcellerna blir större – de kan faktiskt öka sin volym så mycket som tusen gånger – men sedan blir de också fler. Men trots sin enorma kapacitet blir det till slut för mycket och fettcellerna börjar fungera dåligt, de blir ”sjuka”, säger Karin Stenkula.

Det leder bland annat till att mängden fettsyror i blodet ökar kraftigt vilket i sin tur leder till att fett, i form av fettdroppar, börjar lagras på andra ställen i kroppen (s.k. ektopiskt fett), till exempel i muskler och lever. Fettdropparna i sig är inget problem men när fettmolekylerna i dessa bryts ner bildas det så kallade reaktiva nedbrytningsprodukter som kan ställa till med skada i dessa organ.

En annan baksida av höga halter fettsyror i blodet är den starka kopplingen till hjärt-kärlsjukdomar (Inflammerat fett skadligt för hjärta och kärl).

I den sjuka fettvävnaden fungerar inte hormonproduktionen som den ska och vi får en felaktig frisättning av hormoner vilket bland annat kan leda till insulinresistens. Fettceller kan också utsöndra ämnen (cytokiner) som triggar igång inflammation i fettvävnaden. Det är känt att låggradig inflammation i fett är mycket vanligare vid fetma och även detta kan ge upphov till insulinresistens. (Läs mer i Fetma och insulinresistens – hur hänger det ihop)

Speciellt det viscerala bukfettet kan bli farligt. Det beror på att det ligger så nära de livsviktiga organen samtidigt som det producerar en mindre fördelaktig blandning av hormoner och släpper ut mer fettsyror som kan ge reaktiva nedbrytningsprodukter.

Blir alla med fetma sjuka?

– Fetma är en stor riskfaktor för att bli sjuk men alla feta blir inte sjuka. Ungefär 80–90 procent av alla med typ 2-diabetes är överviktiga men bara 10 procent av de överviktiga har typ 2-diabetes, säger Olga Göransson.

Det pågår en hel del forskning kring hälsosamt och ohälsosamt kroppsfett och i preliminära resultat har man sett att det kanske är de större fettcellerna som är mer ohälsosamma. Men mer forskning behövs.

– Det finns ingen hälsovinst med att försöka bli av med allt kroppsfett. Fettvävnaden behövs för säker fettlagring och om vi inte har något underhudsfett hamnar fettet på fel ställen där det ställer till med skada. Däremot kunde det till exempel vara intressant att försöka utveckla läkemedel som kunde öka fettcellernas lagringskapacitet, säger Karin Stenkula.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ