Alla människor känner existentiell ensamhet någon gång under livet. Det hör till människans livsvillkor. När livet lider mot sitt slut kan dock upplevelsen av ensamhet, av att ingen riktigt förstår hur man har det, växa sig starkare. Professor Ingrid Bolmsjö vid Malmö högskola har i många år intresserat sig för de existentiella frågorna inom vården.

Existentiell ensamhet handlar inte om att sakna familj, vänner eller bekanta. Man kan känna sig ensam trots att man är omgiven av människor.

– Till skillnad från den sociala ensamheten så handlar den existentiella om en ensamhet och en längtan man inte kan sätta fingret på, säger Ingrid Bolmsjö, professor i vårdvetenskap vid Malmö högskola.

Mätt på livet

Ingrid Bolmsjö har i många år arbetat som sjukhuspräst och mött döende människor i alla åldrar. Hon har också lång erfarenhet av samtal med anhöriga och vårdpersonal.

– De existentiella frågorna som ofta gör sig gällande när livet är på väg att ta slut kan skilja sig åt beroende på om man är ung eller gammal. Den som är äldre kan i bästa fall känna sig mätt på livet, och då är det förhållandevis oproblematiskt att släppa taget, säger hon.

Att våga möta den döende

Men så är det långt ifrån alltid. Många upplever den sista tiden som svår.

– Den som är gammal har ofta många krämpor, samtidigt upplever personen hur han eller hon successivt förlorar sina förmågor. Man ser sämre, hör sämre och får allt svårare att röra sig, vilket leder till att man blir allt mer beroende av hjälpmedel och andra människor.

Samtidigt börjar vänner och närstående försvinna, något som kan aktualisera tidigare smärtsamma separationer och som kan öka känslan av ensamhet.

– Många kan känna att det inte riktigt finns någon som förstår hur de har det, att de inte har någon att dela sina känslor med. Befinner man sig i en sådan situation av existentiell ensamhet kan det underlätta om människorna runt omkring, anhöriga och vårdpersonal, vågar möta den döende och öppna upp för samtal, säger Ingrid Bolmsjö.

Existentiell ensamhet en process

Tillsammans med professor Anna-Karin Edberg, vid Högskolan i Kristianstad, leder Ingrid Bolmsjö forskningsprojektet ”Existentiell ensamhet – en utmaning i vården av äldre”. Syftet med projektet är att öka kunskapen om existentiell ensamhet bland äldre och stärka personalen som arbetar med dem.

– Jag tror att den existentiella ensamheten ska ses som en process. Känslan av ensamhet kan triggas av en förlust eller ett hot om förlust, hur man känner och reagerar hänger intimt samman med tidigare erfarenheter, men också med ens personlighet.

En oundviklig del av livet

Att uppleva existentiell ensamhet behöver således inte vara negativt. Ensamheten är en oundviklig del av livet som vi är tvungna att leva med.

– Vissa växer och mognar som människor. De finner en inre ro medan andra blir deprimerade och får ångest. Som vårdpersonal är det viktigt att vara medveten om att människor kan uppleva ensamheten på olika vis och därför har helt olika behov.

Viktigt att själv reflektera

Inom ramen för forskningsprojektet kommer Ingrid Bolmsjö och hennes forskarkollegor från Malmö högskola, Lunds universitet och Högskolan i Kristianstad att intervjua såväl äldre människor som närstående och vårdpersonal.

– Ett av projektets syfte är att finna metoder att stärka personalen att möta de äldre där personen befinner sig. En grundförutsättning för att öppna upp och samtala med en människa som upplever existentiell ensamhet i slutet av livet är att själv ha reflekterat kring sin död och döende, säger Ingrid Bolmsjö.

Längtan att tala om döden

Forskarna kommer även att studera platsens betydelse. Det kan vara stor skillnad att vårdas hemma, på ett äldreboende eller på en sjukhusklinik. Personalen har olika förutsättningar att möta den döende beroende på om de arbetar på ett hospice eller i en ambulans.

– Vår förhoppning är att vi ska finna metoder som rustar personalen så att de känner sig trygga att närma sig den äldre och hjälpa honom eller henne att vara i en episod av existentiell ensamhet. Personalen behöver också stödja de närstående att möta situationen som den äldre människan befinner sig i.

– De existentiella frågorna har låg prioritet i dagens samhälle. Många människor är rädda för att tala om döden, just därför finns det också ett mycket stort behov och en längtan att tala om dessa frågor, säger Ingrid Bolmsjö.

Text: CHARLOTTE L BECHMANN