I tätt samarbete har flera forskargrupper kartlagt hela vägen från en vanlig genetisk riskvariant för diabetes till en molekylär förståelse för exakt vad som felar i insulincellens mitokondrie.

Denna variant av genen gör att kapaciteten att utsöndra insulin minskar och risken för diabetes ökar. Fyndet publiceras i Cell Metabolism, en av de mest ansedda vetenskapliga tidskrifterna.

Att bristande kapacitet att utsöndra insulin ligger bakom majoriteten av all typ 2 diabetes är idag en etablerad sanning. Merparten av de riskgener som identifierats pekar mot insulincellen. Varför den sviktar är mindre väl utforskat.

– Vi har, och det är första gången någon har kunnat göra det, kartlagt den exakta molekylära mekanismen bakom minskad insulinutsöndring och ökad risk för typ 2 diabetes för en av dessa riskfaktorer, säger Hindrik Mulder, professor i molekylär metabolism och ledare för en av de forskargrupper på Lunds Universitets Diabetescenter som utfört arbetet.

Många olika kompetenser

Det började med iakttagelsen att en vanlig genetisk variant, ungefär 30 procent i befolkningen har den, kunde kopplas till minskad insulinutsöndring och en tolvprocentig ökning av risken för typ 2 diabetes.

Samtidigt hade Charlotte Ling valt ut cirka hundra gener som deltar i processerna inne i cellernas mitokondrier för närmare granskning.

– Jag misstänkte att de ur diabetessynpunkt kunde vara intressanta och det visade de sig vara, säger Charlotte Ling, ledare för en annan forskargrupp som drivit projektet.

Nu beslöt de två forskargrupperna för att tillsammans ta reda på varför denna vanligt förekommande riskvariant ökade risken för diabetes.

– Det krävs många olika kompetenser för att utföra en sådan kartläggning, konstaterar Charlotte Ling.

Mer än från ax till limpa

Riskvarianten leder till att produktionen av adenosintrifosfat (ATP) minskar i mitokondrien, kraftverket i cellens inre.

Det är viktigt för att ATP-nivåerna avgör hur mycket insulin som ska utsöndras från insulincellerna.

– De lägre halterna gör att cellen förlorar förmågan att fullt ut svara på höga blodsockernivåer i blodbanan, förklarar Charlotte Ling.

Riskvariantens effekter har bekräftats i stora undersökningar med tiotusentals deltagare. Den har i detalj studerats i djurförsök med knockout-möss och i laboratoriet i försök med manipulerade insulinceller och med celler från avlidna donatorer.

– Ja, vi har gått hela vägen. Att säga ”från ax till limpa” är en underdrift, från molekyl till sjukdomsrisk är mer korrekt. Vår kartläggning pekar ut ett område som en framtida behandling av typ 2 diabetes skulle kunna bygga på genom att stimulera mitokondrien till att producera mer ATP, säger Hindrik Mulder.

Text: TORD AJANKI

Nyhet från diabetesportalen.se den 10 januari 2011.