Diabetessjukdomarna har haft många namn. Från de som fanns innan insulinbehandling introducerades, sjukdomen beskrevs då som en mild form, en svårartad och en farlig till dagens mångfald av olika diabetessjukdomar. 
Den alltmer brokiga bilden är ett resultat av de växande insikterna om orsaken till sjukdomen och om vilka olika sätt de ska behandlas.

Det var först med introduktionen av insulinet under 1920-talets första år som kunskaperna växte. En av de främsta orsakerna var att patienterna överlevde mer än kort tid efter sjukdomsdebuten. Erfarenhet kunde läggas till erfarenhet, kunskapsmassan växte.
Föreinsulinet kunde de med ”mild diabetes” klara sig en längre period, många visste inte ens att de hade sjukdomen. De med ”svårartad diabetes” klarade några månader upp till ett år och med stöd av extrema dieter; svältkurer, fettkurer och andra. De med ”farlig diabetes”, oftast barn, överlevde i regel bara några veckor efter sjukdomsdebuten. Det enda de olika sjukdomsformerna hade gemensamt var att blodsockret var för högt och orsaken var okänd.

Insulinbehandlingen ändrade på allt, farlig diabetes var fortsatt allvarlig men inte dödlig, och knappt två decennier efter introduktionen kom de första insikterna om en avgörande skillnad, att det inte bara var en fråga om hur allvarlig sjukdomen var.

Inte samma sjukdom

 1936 rapporterade den engelske läkaren Harold Percival Himsworth, i tidskriften the Lancet sina misstankar om att inte all diabetes var samma sjukdom.

Himsworth hade i sin forskning undersökt hur olika patienter påverkades när de samtidigt fick insulin och socker. Sammanfattat visade hans resultat att några var känsliga, andra okänsliga för insulin.
”Den här redogörelsen visar på möjligheten att det kan finnas två typer av diabetes, den ena orsakas av brist på insulin, den andra inte av insulinbrist utan av en okänslighet för insulinet”, sammanfattade Himsworth experimentet.
34 patienter hade deltagit i undersökningen. I den ena gruppen, de yngre, svarade på insulin på förväntat sätt, deras blodsocker sjönk. I den andra gruppen där deltagarna var äldre och ofta överviktiga var deltagarna mer okänsliga för insulin, deras kroppar kunde inte lika effektivt utnyttja det injicerade insulinet, deras blodsocker steg.
Forskargruppen med Himsworth i spetsen noterade även att de insulinkänsliga patienterna snabbt fick insulinkänningar av bara en liten överdos insulin och att de okänsliga tolererade mycket högre doser utan blodsockerfall. Av de 34 patienterna var 13 känsliga, 21 okänsliga.
Forskningen hade förklarat den motsägelsefulla insikten att de som bara hade måttligt förhöjt blodsocker krävde mer insulin, i många fall mycket mer, för att få en sänkning av blodsockret.

Två olika diabetessjukdomar

Detta var det första avgörande steget mot en uppdelning av diabetes i olika former, mot en mer förfinad diagnostik. Insulinet blev vattendelaren, under lång tid sa man NIDDM (Non-Insulin-Dependent-Diabetes) för de som klarade sig utan insulinbehandling och IDDM (Insulin-Dependent-Diabetes) för de som för sin överlevnad var beroende av insulininjektioner.
Parallellt med det fanns det begrepp som juvenil diabetes för unga patienter och adult diabetes för äldre eller åldersdiabetes och barn/ungdomsdiabetes. Både lika felaktiga. Idag är de gängse beteckningarna för de vanligaste formerna typ 1 och typ 2 diabetes. 
En internationell kartläggning 2016 visade att nästan hälften, 47 procent, av alla nydiagnostiserade typ 1 diabetiker var äldre än 30 år. Med det som bakgrund förstår man hur felaktigt det är att använda beteckningen barn/ungdomsdiabetes om typ 1. Åldersdiabetes är lika felaktigt då allt fler medelålders och unga vuxna drabbas. Men begreppen lever kvar trots att de egentligen sorterades ut för mer än 20 år sedan.
Många forskare som arbetar med typ 1 diabetes vill gärna att den istället ska kallas för autoimmun diabetes, detta för att undvika sammanblandning med typ 2 diabetes.
Nu har vi typ 1 och typ 2. Vi har LADA (Latent Autoimmnune Diabetes in the Adult), en blandform mellan typ 1 och typ 2, och vi har de olika formerna av MODY (Maturity Onset Diabetes in Young) som beror på genetiska mutationer. Graviditetsdiabetes är en annan form. Diabetes kan också orsakas av en skada på bukspottkörteln, då kallas det för sekundär diabetes.
Rörigt? Ja! Har det någon betydelse att bena upp diabetes i så många former? Ja! Med växande kunskaper och erfarenheter lär sig läkare och forskare vilka behandlingar som fungerar bäst på just den form som patienten har. I det här sammanhanget är det dock viktigt att påpeka att alla behandlingar ska vara individuella, alltid anpassad efter den enskilde patienten.

Fem olika undergrupper

Ett av de senaste bidragen är när forskare vid Lunds universitets Diabetescenter i mars 2018 publicerade ett nytt underlag för klassificering av diabetes i fem olika undergrupper (se länk nedan). Klassificeringen bygger på huvudorsaken till diabetes; till exempel finns det antikroppar som signalerar att det är en autoimmun sjukdom, är insulinresistensen kraftig, är BMI mycket högt, är kapaciteten att producera insulin låg. Detta ska styra hur sjukdomen ska behandlas och ge en fingervisning om vilken risk för komplikationer den enskilde patienten har.

Se en video där forskaren Emma Ahlqvist från Lunds universitets Diabetescentrum presenterar de grova dragen i de nya rönen
: Ny klassificering av diabetes i fem undergrupper


Text: Tord Ajanki (Texten är tidigare publicerad på Diabetesportalen)