Arkeologen Johanna Bergqvist har i sin avhandling vid Lunds universitet undersökt läkekonsten och läkaryrkets utveckling under medeltiden och renässansen. Tvärtemot vad man tidigare har trott var klostrens läkekonst inte spridd till resten av samhället. Men redan under tidig medeltid fanns i städerna en erfarenhetsbaserad läkekonst med en begynnande professionalisering av yrket. Dessutom fanns det både kvinnliga och manliga läkare.

— Ett av mina intressantaste resultat var den tendens till professionalisering av läkaryrket som kan skönjas redan under den förra hälften av  medeltiden. Läkarlön omtalas redan i de tidigaste landskapslagarna från 1100-talet och de något senare lagarna preciserar vad en laga läkare skulle kunna och att den som tillfogat någon annan en skada var den som skulle bekosta läkarvård, berättar Johanna Bergqvist.

Johanna Bergqvist har gjort en storskalig arkeologisk fyndinventering i Götaland och Svealand och studerat skriftliga källor från medeltiden och renässansen. Hon har framförallt studerat fynd från städer, klostermiljöer och borgmiljöer, det vill säga högreståndsmiljöer.

Olika läkekonst i kloster och städer

— De här materialen skiljer sig åt. I klostermiljöernas material finner man spår av en läkekonst med antika rötter i området kring Medelhavet. Detta är den bild vi har haft av den medeltida läkekonsten tidigare. Men en bred studie som min visar att klostermiljöernas material inte är desamma som städernas. Klostrens läkekonst verkar alltså inte ha spridit sig till resten av samhället som man tidigare antagit. Det förvånade mig, berättar Johanna Bergqvist.

Spåren man finner av läkekonsten i städerna, t. ex. skalpeller och salvekrus, berättar att läkekonsten var ett hantverk — en hands on-kunskap — som fördes vidare från person till person. Liksom när det gällde andra hantverk lärde man sig yrket genom att gå som lärling, ofta inom en familj eller släkt.

Klostrens läkekonst spreds

— Eftersom den här kunskapen alltså var nästan helt personburen och inte nedskriven fick digerdöden och efterföljande epidemier oerhörda konsekvenser. I och med den höga dödligheten försvann en stor del av läkarnas kunskaper om exempelvis växtbaserade mediciner, sårvård och behandling av skador, säger Johanna Bergqvist.

För att fylla det medicinska kunskapstomrum som infann sig efter pesten spred sig en delvis ny läkekonst. Den präglades då i högre grad av den kunskap och de idéer som fanns nedtecknade i lärda böcker från mer litterata delar av Europa.

Den här läkekonsten var sprungen ur andra kulturella rötter, med andra grundidéer om kroppen och andra behandlingsmetoder. Lärorna hade tidigare i Sverige framför allt varit kända i klostren.

Åderlåtningsjärn blev mer populärt

Ett uttryck för det var att åderlåtningsjärn, som tidigare framför allt funnits i klostren, blev vanligare även i stadsmaterial. Åderlåtningsjärn är ett uttryck för en specifik uppfattning av kroppen – om kroppens olika vätskor – som har antika rötter.

Under senmedeltiden verkar det även som om det blev ovanligare med kvinnliga läkare. Johanna Bergqvist menar att en förklaring till detta kan vara kvinnans förändrade roll i samhället och inom offentliga yrken. Sett i ett europeiskt perspektiv blev det ovanligare med kvinnliga yrkesverksamma under den här tiden och de blev mer knutna till hemmet.

Sjukhus bildades

Sjukhus i dagens mening kan man börja tala om i början av 1500-talet. Tidigare hade dessa inrättningar haft en kyrklig ledning, men nu kunde t.ex. en bardskär,* d.v.s. en kirurg, förestå ett hospital.

Man ser nu också att läkaryrket på nytt börjar professionaliseras och delas upp i olika specialiteter. Förutom läkare fanns det till exempel bardskärer och apotekare.

Helhetstänkande

Johanna Bergqvist har även studerat synen på hälsa eller frånvaron av hälsa.

Själlandslagen från 1200-talet beskrev en sjuk person så här ”Den husbonde, siger vi er syg, som ikke kan ride til Tinge og forsvar sin Sag” och ”den Husfru er syg, som ikke kan gaa med sine Nogler og forestaa sin Husholdning”.

— Det här ju en väldigt pragmatisk syn på hälsa och den kan vara intressant att jämföra med WHO:s syn på hälsa från 1948 som säger att ”health is a state of complete physical, mental and social well-being, and not merely the absence of desease or infirmity” vilket mer är en vision av den fullkomliga hälsan, konstaterar Johanna Bergqvist.

— Men man ska inte tro att man inte månade om sina sjuka under medeltiden bara för att döden var närvarande i vardagen på ett annat sätt. I Birgittinernas regelverk kan man läsa att om en nunna var sjuk skulle hon få extra god mat, bli läst för och få vistas ute i den vackra trädgården och även de isländska sagorna berättar om hur man vårdade sina sjuka och skadade, avslutar Johanna Bergqvist.

*(efter latinets barba, skägg; barber surgeon på engelska)

Text: GISELA LINDBERG

Humanistiska och teologiska fakulteterna, Lunds universitet