När studien genomförts hade nio av tio som sjukskrivits för utmattningssyndrom återgått till jobb på antingen hel- eller deltid. Endast en av tio var fortfarande fullt sjukskriven. I kontrollgruppen, som inte deltagit i dialogmöten med sin närmaste chef, var tre av tio fortfarande heltidssjukskrivna vid samma tid.

Under 90-talet fick vi lära oss ett nytt ord: utbrändhet. 2003 blev det en vedertagen diagnos under namnet utmattningssyndrom.

Gemensamt för dem som drabbades var att de upplevde en trötthet som inte lindrades av sömn. De fick minnesluckor och koncentrationssvårigheter som varade över lång tid. Och många mådde särskilt dåligt när de tänkte på eller närmade sig den arbetsplats de var sjukskrivna från.

Hitta behandlingsmetoder

– Med tanke på de stora omställningar som skedde i arbetslivet under 1990-talet kunde man nästan förutse denna explosion av sjukskrivningar. Men själva diagnosen utmattningssyndrom är egentligen bara ett nytt namn på redan kända reaktioner, säger Björn Karlson, psykolog och forskare vid Arbets- och miljömedicin på Universitetssjukhuset i Lund och Lunds universitet.

2003 inledde han och hans kollegor en studie i samarbete med Försäkringskassan. Studien var utformad som en interventionsstudie (forskargruppen gick in med egna insatser) och omfattade 130 sjukskrivna. Etthundra av dem fullföljde.

– Vid den här tiden letade man efter behandlingsmetoder samtidigt som många människor slogs ut från arbetsmarknaden. Kontakten med arbetsplatsen bröts och arbetsgivaren visste oftast ingen råd, minns Björn Karlson.

Gradvis stigande arbetsbörda

Därför valde forskarna i Lund ett arbetsplatsperspektiv. Huvudmålet var att etablera kontakt mellan den sjukskrivne och dennes arbetsplats.

– Många av dessa medarbetare är ju personer som arbetat hårt och dugligt, och accepterat gradvis stigande bördor tills de tappat alla perspektiv på tillvaron, konstaterar Björn Karlson.

Forskningsprojektet utformade ett flöde som utgick från den sjukskrivnes relation till sin arbetsplats.

Den sjukskrivne fick fylla i ett formulär och ta prover och teamet, i form av läkare, psykolog och kurator, gjorde en samlad bedömning av vad som kunde krävas för en återgång till arbetet.

Samtal med både den sjukskrivne och arbetsledare

Kuratorn gick sedan vidare med intervjuer med dels den sjukskrivnes arbetsledare, dels den sjukskrivne själv.

– Många arbetsledare värdesatte detta. De fick chansen att tänka till, berättar Björn Karlson.

Efter detta möttes arbetstagare och arbetsledare i ett samtal där de kunde ge sina respektive bilder av situationen och komma fram till vilka förändringar i arbetssituationen som behövdes på kort och längre sikt för att underlätta återgång till arbete.

– Dessa samtal blev övervägande konstruktiva och ett och ett halvt år efter att studien inleddes hade nio av tio återgått till arbetet, helt eller delvis.

Återgången skedde ofta gradvis med 25, 50 och 75 procents arbetstid. Av personerna i kontrollgruppen, som inte fått någon intervention, hade sju av tio återgått till arbetet. Under studiens sex första månader höll de båda grupperna jämn takt. Därefter drog deltagarna i interventionsstudien ifrån.

– Vi menar att man kan lära sig mycket av detta för framtiden. Ingen annan liknande studie har varit lika framgångsrik som denna, säger Björn Karlson.

PER LÄNGBY

Artikeln har tidigare varit publicerad i Aktuellt om vetenskap & hälsa november 2009.