Ett sjukhus har alltid varit en plats där det ständiga arbetet för bot och lindring av sjukdomar tyvärr också har varit nära sammankopplat med risken för att orsaka skada. De senaste åren har både stora internationella och svenska studier visat skrämmande statistik när det gäller undvikbara skador och dödsfall, som sjukvården har orsakat. Så sent som i början av 1990-talet var forskning inom patientsäkerhet i allmänhet och om undvikbara vårdskador i synnerhet i princip obefintlig.
Det komplexa samspelet mellan olika aktörer på ett sjukhus, såsom patienter, läkare, sköterskor, chefer, avdelningar och alla deras sätt att kommunicera och samarbeta med varandra, tycks ha varit ett hinder för de som har velat granska patientsäkerhetsfrågor. Dock har forskning inom ”säkerhet i organisationer” under lång tid bedrivits inom andra samhällssektorer än sjukvården, exempelvis inom det kommersiella trafikflyget, kärnkraftsindustrin, rymdindustrin och oljeindustrin.
Fungerar samma metod på sjukhus?
Sedan något decennium tillbaka har framgångsrika erfarenheter, arbetsmetoder och verktyg för att förbättra säkerheten inom dessa organisationer allt mer anammats av sjukvården i syfte att öka patientsäkerheten, trots att det vetenskapliga underlaget för detta ofta har varit bristfälligt. Införandet av de nya arbetssätten har skett såväl på myndigheter som inom landsting och på de enskilda sjukhusen beroende på vad som har ansetts vara användbart.
Eftersom ett sjukhus, ur ett samhällsperspektiv, bedriver en unik typ av verksamhet och samtidigt upplevs ha ett särskilt komplext samspel mellan olika aktörer kan man fråga sig om andra organisationers erfarenheter, arbetsmetoder och verktyg, trots en viss verksamhetsanpassning innan de införs, fungerar på ett sjukhus på ett sätt som gör att patientsäkerheten ökar?
Svårt att dra lärdom av tidigare vårdskador
För att exemplifiera så infördes på Skånes universitetssjukhus år 2005 en utredningsmetod, hämtad från andra organisationer, med syftet att hitta de bakomliggande orsakerna när avvikelser hade inträffat och föreslå åtgärder, en s.k. händelseanalysutredning. Denna metod är nu helt etablerad på såväl sjukhuset som all annan offentlig sjukvård i landet.
Våra preliminära forskningsdata visar dock att vid ett stort antal av de allvarligaste avvikelserna, som orsakade vårdskador på Skånes universitetssjukhus under ett antal år, har inte ens hälften av händelseanalysernas förslag till förbättring genomförts när över ett år har passerat. Samma data tyder tyvärr också på att sjukhusets förmåga att minnas, och därmed dra lärdom av tidigare vårdskador, är nästan obefintlig vilket gör att risken för att samma typ av vårdskador upprepas troligen finns kvar.
Åtgärder ska ge effekt
Såväl det svenska hälso- och sjukvårdssystemet som dess patienter bör ha ett egenintresse av att de införda åtgärderna, med syfte att öka patientsäkerheten och därmed minska de undvikbara vårdskadorna, ger den effekt de avser. Metoder för uppföljning av de här åtgärderna är dock klart begränsade och behovet av utvärderingar, samt praktiska råd för hur införandet av nya arbetssätt ska gå till är mycket stort.
I min forskning kommer jag först att studera ett antal åtgärder, som har införts i syfte att öka patientsäkerheten på sjukhusen. Målet är därefter att identifiera om det finns särskilda faktorer som avgör om de specifika åtgärderna blir framgångsrika. Baserat på lärdomarna från den första delen av projektet syftar den fortsatta forskningen till att utveckla riktlinjer för införandet av patientsäkerhetsförbättrande åtgärder, som är särskilt anpassade till den svenska sjukhusmiljön och därmed försöka skapa säkrare sjukhus.
Text: JONAS WRIGSTAD
