En isfläck på gatan, en snäv sväng, ett oknutet skosnöre. Det är lätt att ramla och bryta handleden, faktum är att handledsfrakturen är den vanligaste typen av benbrott. De flesta patienter får gipsbehandling, omkring en femtedel opereras. Visst känns det jobbigt och visst gör det ont. Men de flesta räknar såklart med att snart bli bra igen. Men blir man verkligen bra igen?

Linnea Arvidsson arbetar som ST-läkare på Ortopeden på Skånes universitetssjukhus. Hon är också doktorand vid Medicinska fakulteten och forskar om handledsfrakturer. Här berättar hon själv om sin forskning.

När man pratar om handledsfrakturer syftar man på ett brott på den yttersta delen av strålbenet, alldeles ovanför handleden. Det kallas på medicinskt fackspråk för en distal radiusfraktur. Ibland får man ett samtidigt brott på den yttre delen av det andra underarmsbenet, armbågsbenet, det kallas då för en distal ulnafraktur. Majoriteten av vuxna patienter rapporterar ett år efter skadan att de är återställda och nöjda. Tyvärr finns det dock undergrupper som det går sämre för, utan att vi vet varför.

Alla blir inte återställda

En tredjedel av patienterna rapporterar ett år efter skadan att de fortfarande har besvär från den skadade handleden. De kan känna sig stela, eller t.ex. ha svårt att lyfta något tungt. En femtedel har så stora bekymmer att det påverkar deras vardagsfunktion. Många av dem beskriver konstant smärta från den skadade leden. De kanske inte längre klarar att borsta håret, eller vrida om en nyckel.  Hur kommer det sig att alla inte blir återställda från en så pass vanlig skada? Det försöker vår forskargrupp att ta reda på!

Genom att identifiera och fokusera på grupper av patienter med sämre resultat hoppas vi kunna lära oss mer om dem. Kanske kan vi i framtiden förutspå vilka patienter som behöver en anpassad behandling eller extra insatser.

Under tio år har vi samlat in information och röntgenbilder från alla patienter över 18 år som sökt till akutmottagningen i Lund på grund av handledsfraktur. Det rör sig om cirka 450 patienter om året. Patienterna har efter skadan fått svara på frågor om smärta och funktion i den skadade armen. Denna information har sedan analyserats för att identifiera grupper som inte blivit återställda efter ett år.

Dubbla brott och benskörhet?

Vi har genom detta arbete funnit flera grupper som i större utsträckning upplever att de inte blir bra. En av dem är patienter som brutit både distala radius och distala ulna. En teori har varit att de som bryter båda underarmsbenen är ”skörare” och har fler sjukdomar än de som bara bryter det ena underarmsbenet. Man har tänkt att det kanske är därför som de inte återhämtar sig på samma vis som andra. Detta har dock inte gått att studera på ett bra sätt tidigare då man haft för små patientgrupper.

Vi har inkluderat 127 patienter med kombinerad handledsfraktur i vår studie. I studien har vi visat att det inte finns någon ökad sjuklighet i denna grupp. Däremot har vi sett att de som bryter båda underarmsbenen generellt är äldre än de som bara bryter det ena benet. Det verkar också som att fler fått diagnosen benskörhet. Kanske kan detta förklara att de inte blir återställda i samma utsträckning. Fler undersökningar behövs dock för att bekräfta detta.

Skräddarsydd behandling

För de flesta handledsfrakturer finns tydliga behandlingsriktlinjer. Däremot ser vi i studiematerialet stora skillnader i både gipstyp, gipstid och operationsmetod för de med samtidig distal ulnafraktur. Detta kan tyda på att man ännu inte vet vilken behandling som fungerar bäst.

Vi vill nu jobba vidare med denna patientgrupp med syftet att optimera och anpassa deras behandling. En förhoppning är att vi kan starta en ny studie där vi jämför olika behandlingar för att hitta den som fungerar bäst. Vårt mål är att alla som bryter handleden så snabbt som möjligt ska bli bra igen!

Text: LINNEA ARVIDSSON