Charles Walther vill i sin forskning hitta bättre metoder för att ta cellprov för cancerdiagnostik. Här berättar han själv om sitt forskningsområde.

”Aaaj”, skriker kvinnan. Dock har nålen inte rört huden. Rädslan för smärtan är så stor att hon upplever den innan sticket är genomfört. Den själsliga plågan är stor och någonstans lurar det otänkbara. För en vecka sedan kände hon en knuta i bröstet. Hård och illavarslande. Hennes mormor hade gått bort i bröstcancer. Minnet av den avmagrade och pinade mormodern var grått och kändes påträngande.

Doktorn på vårdcentralen hade känt på knutan i bröstet och konstaterat att hon skulle genomföra röntgenundersökning och ”punktion”. Hon reagerade på ordet men doktorn förklarade att punktionen var ett cellprov som avgjorde om det var något farligt eller inte. Ett cancerprov.

Kallelsen till undersökningarna kom snabbt och röntgen och punktion skulle genomföras samtidigt. Röntgenundersökningen gick fort och sedan väntade punktionen. Många tankar hade gått igenom huvudet sista veckan. Knutan i bröstet var där. Kall och hård. Ont gjorde den inte.

Sittande på britsen med bar överkropp sneglade hon över mot bordet med blanka metallinstrument på en grön duk. Det såg obehagligt ut.  Nu kom ångesten och en tanke fyllde henne. Jag har cancer!

Efter att doktorn presenterat sig kände han på knutan och hon fick lägga sig på britsen.

 ”Nu tar jag provet”, sa han. Det stack till men sen kände hon ingen smärta. Han gjorde snabbt om proceduren två gånger med en halv minuts mellanrum. Cellerna bevarades på glas och i provrör.

Det räckte till diagnos. Bröstcancer.

Detta scenario är en verklighet för många patienter. Provtagningsförfarandet gäller inte bara bröstcancer, utan många sorters tumörmisstänkta förändringar i kroppen. Diagnosen måste vara rätt och bygger i allt större utsträckning på flera olika metoder.

Vår forskning syftar bland annat till att undersöka vilken typ av provtagningsmetod som ger mest information och är bäst lämpad för genetisk och molekylär diagnostik, och på så sätt är till mest hjälp för patienten.

Skräddarsydd cancerbehandling

Utöver den grundläggande mikroskopiska undersökningen av cellprovet, används numera sofistikerade cellundersökningar som ger svar på vilka egenskaper som tumörcellerna har. Exempelvis används antikroppar för att se om cancercellerna är ”känsliga” för olika hormoner.

Cellmaterialet i kombination med nya genetiska metoder, till exempel DNA-matristekniker, åskådliggör olika skador i arvsmassan, exempelvis kromosomrubbningar. Den informationen kan sedan användas för att närmare studera tumörens uppkomstmekanism, typ och ursprung.

Resultatet av cellundersökningarna används därefter för att ”skräddarsy” behandlingen.

Cellprov ger besked

Cellprov, som också kallas finnålspunktion, ger bra material för att avgöra om det är cancer eller inte men räcker inte alltid till för att ge den informationen som behövs för att avgöra behandlingen. Ingen bedövning ges eftersom det förstör cellerna och försvårar bedömningen.

Ibland behöver man gå vidare och ta en vävnadsbit med grov nål. Större nålinstrument, även kallade grovnålsbiopsier, kräver lokalbedövning men ger ofta bättre material för tilläggsundersökningarna. Större ingrepp med bedövning eller sövning där en bit av en tumörmisstänkt förändring skärs bort för diagnostik, ökar däremot risken för komplikationer.

Kombination av olika metoder behövs

Det verkar således som att den mest informativa provtagningsmetoden gör lite ont. Våra resultat visar att enkla nålprov i kombination med nya molekylära metoder ger både säker diagnostik och behandlingsgrundande information.

Cancerprovets smärtsamma sanning. Det gör ont.

Text: CHARLES WALTHER

Doktorand vid avdelningen för klinisk genetik, Lunds universitet