Maria, 28 år gammal, kommer in till akuten tillsammans med sin enmånaders bebis (ingen barnvakt hemma) och klagar på ont i bröstet i nu en veckas tid. Maria vill inte vara här, det är för mycket folk och ljud, patienter som skriker, människor som hostar, bebisen blir nervös och gråter. Men hon är orolig för sitt hjärta, har hört mycket om hjärtinfarkter och hjärtstopp och hon vill inte dö. Hur kan vi hjälpa Maria så att hon ska slippa vara på akuten i många timmar?
Tsvetelina Nilsson är akutläkare på Skånes universitetssjukhus i Lund och doktorand vid Lunds universitet. Här berättar hon själv om sin forskning.
Många patienter kommer till akuten varje dag och är oroliga för hjärtinfarkt, men det är bara ungefär en av tio som faktiskt har fått hjärtinfarkt. Problemet i dagsläget är att det tar ganska lång tid innan vi med säkerhet kan utesluta hjärtinfarkt. Ibland kommer många patienter till akuten samtidigt. Då händer det att vi inte hinner ta hand om alla i rimlig tid. Därför vill vi skapa ett verktyg som hjälper oss att snabbt och säkert identifiera patienter med hjärtinfarkt så att de hjärtfriska kan snabbt och tryggt skickas hem från akuten.
Diagnosen vilar på tre ben
Vi läkare vet att när man är 28 år gammal, är risken att ha en hjärtinfarkt inte hög men vi vill veta säkert. Tre saker som hjälper oss är: anamnesen (dvs vad Maria berättar), EKG-et (ett test som visar eventuella skador på hjärtmuskeln) samt troponinvärdet (blodprov från hjärtat). Vi behöver veta dessa saker för att besluta om Maria är sjuk eller om hon kan vara lugn och gå hem med sin bebis.
Anamnesen är informationen vi får från patienten och en viktig del här är läkarens tolkning. Den kan vara väldigt subjektiv och beror mycket på läkarens erfarenhet. Men det finns några verktyg, vi kallar dem risk scores, som man kan använda för att standardisera resultaten. De innehåller viktiga ja/nej frågor med information från patienten, EKG-et vid ankomst samt det första troponinvärdet. Svaren ger poäng och beroende på resultaten kan man förutse om risken för infarkt är hög.
Vad gäller EKG-et, brukar vi läkare säga: ”Om patienten får ont i bröstet igen, ta ett nytt EKG!” för vi tror att det kommer att tydligare visa om patienten har en hjärtinfarkt. Det innebär att man ibland måste vänta många timmar för att fånga en bröstsmärtepisod och det försenar vårt beslut. Det är en väldigt gammal tradition, men det finns inte mycket till vetenskaplig grund bakom det. Jag har undersökt frågan i min första studie och har inte kunnat bevisa att den praktiken förbättrar vårt arbete. Därför säger vi nu: ”Ta ett EKG, om det är normalt, gå vidare med troponinprover.”
En tidigare regel var att ett nytt troponinprov skulle tas minst 3 timmar efter det första, vilket betydde att patienterna behövde stanna på akuten väldigt länge. Nu har vi minskat tiden till bara 1 timme efter det första och kan snabbt hitta dem som har fått hjärtinfarkt. I ett av mina projekt har jag tittat på möjligheten att kombinera de kända scores-en med troponinvärden vid ankomst samt 1 timme senare och beroende på resultaten bedöma vilka patienter som kan direkt gå hem utan att vi missar någon hjärtinfarkt. Vi har ganska lovande resultat.
Verktyg för snabba beslut
Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att utveckla verktyg som hjälper oss att ta snabba och riktiga beslut. Mitt kommande projekt är att undersöka om vädret eller tiden på dygnet/året kan förutspå sannolikheten för hjärtinfarkt och jag ser fram emot att diskutera detta inom en snar framtid.
Om vi nu återvänder till Maria och använder den nya kunskapen vi fått – vi tar bara ett EKG, vi tar troponinproverna vid ankomst och efter 1 timme och använder resultaten tillsammans med Marias anamnes och beslutar att hon inte är hjärtsjuk och kan gå hem. Maria är glad, bebisen är glad, vi är glada, och alla andra patienter vinner för att det nu blir mer tid för dem.
Text: TSVETELINA NILSSON
