Det finns mycket forskning om vilken kost som minskar risken för typ 2-diabetes, men det behövs mer kunskap om hur våra gener påverkar vår förmåga att bryta ner mat. Nu ger en ny studie som har letts av forskare vid Lunds universitet ökat stöd för att variationer i en gen som kallas AMY1 har betydelse för hur våra kroppar tar hand om stärkelserik mat.
Ohälsosamma matvanor är en riskfaktor för att utveckla sjukdomar som typ 2-diabetes. Syftet med den aktuella studien var att undersöka vilken betydelse AMY1-genen har för vår förmåga att bryta ner stärkelse. Studien är ett nytt bidrag på vägen mot mer individanpassade kostråd som kan minska risken för typ 2-diabetes och fetma.
Forskarna bjöd in 19 deltagare till två brödmåltider för att undersöka i vilken utsträckning de genetiska förutsättningarna påverkade förmågan att bryta ner stärkelse. Efteråt skiljde sig nivåerna i blodsocker och insulin mycket åt mellan deltagare med olika många kopior av AMY1-genen.
– Globalt sett äter vi mycket stärkelserik mat, som bröd, pasta, ris och potatis. Kolhydrater är en viktig källa till energi, men det gäller att se upp med kolhydrater som ger höga blodsockertoppar. Högt blodsocker är en riskfaktor för att få typ 2-diabetes. I vår studie har vi kommit närmare ett svar på frågan om hur våra gener påverkar vår förmåga att bryta ner stärkelse, säger Emily Sonestedt, en av huvudförfattarna till studien som publiceras i Genes & Nutrition.
Olika många kopior av genen
Amylas är det enzym som bryter ner stärkelse och AMY1 är genen som kodar för amylas i saliven. Av de 19 personer som deltog hade nio personer mellan två och fyra kopior av genen AMY1, medan övriga hade tio eller fler kopior.
– Människor har mellan 2-17 kopior av genen, men de allra flesta svenskar har omkring sex kopior av genen. Vi bjöd in deltagare med extremt få respektive väldigt många kopior för att få en tydlig bild av om genvarianten påverkade blodsocker- och insulinnivåer, säger Emily Sonestedt, forskare inom nutritionsepidemiologi vid Lunds universitets diabetescentrum.
Deltagarna rekryterades genom Malmö Offspring Study (MOS), hade inte diabetes eller problem med högt blodsocker och kom fastande till de två måltiderna. Vid det första tillfället åt de två och en halv skiva formfranska och vid andra tillfället fem brödskivor under en period av 15 minuter. Deltagarna lämnade blodprover före måltiderna och flera gånger upp till två timmar efteråt.
Snabb nedbrytning
Efter måltiden med två och en halv skivor bröd hade gruppen med många kopior av amylasgenen 83 procent högre blodsockersvar och 73 procent högre insulinnivåer jämfört med studiedeltagare med få kopior av genen. Skillnaden var något mindre efter måltiden med fem skivor bröd. Gruppen med många kopior av genen hade då omkring 40 procent högre blodsockersvar och insulinnivåer jämfört med personer med få kopior av genen.
– Deltagare med ett stort antal kopior av genen får ett högre blodsocker eftersom de bryter ner stärkelsen snabbt i munnen och energin går snabbt ut i blodet. En positiv sak med det här är att det är en grupp som kan dra nytta av bra stärkelse, något som vi har sett i en av våra tidigare studier. Det här är också en grupp som kan behöva vara försiktig med snabba kolhydrater som ger förhöjda blodsockernivåer, säger Emily Sonestedt.
Individanpassade kostråd
Det har gjorts ett fåtal liknande studier inom området som både bekräftar och motsäger resultaten från studien. Forskarna planerar nu att göra en större studie med fler deltagare där de undersöker fler värden vid sidan av blodsocker och insulinnivåer.
– Målsättningen är att vår forskning ska bidra till individanpassade kostråd som kan minska risken för typ 2-diabetes och fetma. Förhoppningen är att kunskapen ska resultera i ett test som mäter amylaset i saliven. Ett sådant test kan vara värdefullt för personer som behöver hitta stärkelsekällor som inte höjer blodsockret för mycket, säger Emily Sonestedt, forskargruppsledare inom nutritionsepidemiologi vid Lunds universitets diabetescentrum.
Den vetenskapliga artikeln:
Text: PETRA OLSSON
Artikeln är tidigare publicerad som nyhet från Lunds universitet
Mer om Emily Sonestedt s forskning:
Länk till Emily Sonestedts profil i Forskningsportalen