Kan chilipeppar, som gör så ont när du stoppar det i munnen, verkligen bidra till att lindra smärta? Svaret är ja. Forskarna Peter Zygmunt och Edward Högestätt lyckades visa att kapsaicin, ämnet i chilipepparn som orsakar den brännheta känslan i munnen, har en helt motsatt, smärtlindrande effekt när den verkar i hjärnan. Kunskapen har öppnat nya vägar till bättre smärtlindring med färre biverkningar.

Men låt oss ta det från början. Kapsaicin, och flera andra kemiska ämnen som verkar irriterande, har länge använts för att kartlägga kroppens smärtsystem. I slutet på 1990-talet lyckades forskare isolera en ny grupp av smärtreceptorer, så kallade TRP-jonkanaler, däribland kapsaicinreceptorn TRPV1. Ungefär samtidigt lyckades Peter Zygmunt, numera professor i farmakologi vid Lunds universitet, tillsammans med kollegor visa att anandamid, en substans som man sedan tidigare visste kunde binda till receptorer för cannabis, även kunde binda till kapsaicinreceptorn. Anandamid var med andra ord en sorts kroppseget chili.

– Vi visste från litteraturen att smärta i till exempel en extremitet ledde till frisättning av just anandamid och liknande substanser i hjärnan. Dessa substanser kunde i sin tur aktivera kroppens eget smärtlindringssystem. Vi började då fundera om frisättningen i hjärnan kanske kunde vara kopplad till smärtlindring genom att stimulera kapsaicinreceptorn, säger Peter Zygmunt och fortsätter:

– Det här var intressant för om man börjar förstå hur kroppen själv reglerar smärtförnimmelser kan det ge ledtrådar till att utveckla smärtlindrande läkemedel.

FAKTA RECEPTORER

Receptorer, eller mottagarmolekyler, är proteiner som har till uppgift att fånga upp och vidarebefordra signaler. Om vi tar kapsaicinreceptorn, som är ett protein, så kan den reagera på olika stimuli, både temperatur och kemiska substanser, som till exempel kapsaicin. Receptorerna sitter i änden på känselnerver som finns till exempel i munslemhinnan. När vi äter chili frigörs kapsaicin som binder till receptorn, vilket i sin tur leder till att det skickas en elektrisk signal genom nerven. När den når hjärnan blir vi medvetna om att det bränns i munnen.

Paracetamol, den aktiva substansen i exempelvis Alvedon och Panodil, har använts i över hundra år utan att farmakologer har kunnat förklara hur den egentligen fungerar. Paracetamol verkar febernedsättande och är effektiv mot smärta men vid överdosering kan den ge svåra biverkningar i form av skador på lever och njurar.

Nytt ljus över verkningsmekanismen

Eftersom kapsaicinreceptorn fanns tillgänglig för detaljerade studier ville Peter Zygmunt och Edward Högestätt tillsammans med kollegor undersöka om paracetamol möjligen kunde förmedla sin effekt genom kapsaicinreceptorn. Efter flera negativa resultat kunde de så småningom visa att när paracetamol bryts ner i hjärnan, och enbart där, så bildas en metabolit (en nedbrytningsprodukt), som i sin tur förenar sig med en annan molekyl och tillsammans bildar de en kapsaicinliknande substans (AM404), ett kroppseget chili. I hjärnan aktiverar AM404 smärtlindringssystemet via ”chilireceptorn” TRPV1. Receptorerna finns även ute i kroppen men där leder en aktivering med AM404 till smärta.

Dessa resultat har kastat nytt ljus över verkningsmekanismen och har öppnat för möjligheten att utveckla ännu effektivare läkemedel baserade på paracetamol, men med färre biverkningar. Forskargruppen har lyckats att ta fram några sådana substanser som visat lovande resultat i djurförsök.

– Vårt arbete handlar om grundforskning, att bidra med ny kunskap. Vi har visat på en ny princip, öppnat upp en ny väg där läkemedelsindustrin kan ta vid och utveckla vidare till ett färdigt läkemedel, säger Peter Zygmunt.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ