Blodiglar användes förr för att få ut ”det sjuka” i tron att det skulle komma ut genom blodet och därmed bota patienten. Användningen minskade kraftigt under senare hälften av 1800-talet men i modern sjukvård har den kommit till användning igen under speciella omständigheter.

Om en person råkar ut för en olycka och förlorar exempelvis ett finger försöker läkarna i de flesta fall att sätta tillbaka det, göra en så kallad replantation. För att det replanterade fingret ska ”överleva” är det nödvändigt att återställa blodcirkulationen genom att kirurgiskt sammanfoga såväl artärer som vener till fingret.

– Det är oftast tekniskt svårare att sy ihop vener, de kärl som för blodet tillbaka till hjärtat, jämfört med artärer. Vener har tunnare kärlvägg och kan vara svåra att hitta och går lättare sönder när man försöker sy ihop dem, förklarar Peter Scherman, överläkare på handkirurgen vid Skånes universitetssjukhus.

I de fall där man uppnår ett fungerande tillflöde av blod via artärerna men ett sämre frånflöde av blod via venerna kan det uppstå blodstockning i vävnaderna som i värsta fall kan leda till vävnadsdöd. I dessa fall kan blodiglarna göra en insats genom att suga ut det blod som ansamlas och få igång en fungerande blodcirkulation i det replanterade fingret. Blodiglarna får suga blod ungefär en halvtimme innan de tas bort och avlivas. Patienten kan blöda upp till 10 timmar efter att blodigeln slutat suga. Behandlingen upprepas flera gånger under en veckas tid.

Text: EVA BLOMGREN