Det finns luckor i kunskapen om hur njursvikt fungerar och hur den bäst kan behandlas. I en avhandling från Lunds universitet presenteras flera nya rön som kan bidra till friskare njursviktspatienter efter njurtransplantationer och bisköldkörteloperation.

Ökad förekomst av diabetes och hjärt-kärlsjukdom samt högre ålder leder till att allt fler drabbas av nedsatt njurfunktion. Ungefär fem procent av befolkningen i Sverige har nedsatt njurfunktion och över 9 000 patienter har så svår njursvikt att de behandlas med dialys eller njurtransplantation. Det sistnämnda kan på grund av organbrist inte erbjudas alla behövande.

– För en patient med allvarlig njursjukdom minskar en transplantation dödligheten drastiskt jämfört med om man stannar kvar i dialys, berättar Elin Isaksson, nyligen disputerad vid Lunds universitet och läkare vid Skånes universitetssjukhus.

I sin avhandling har hon studerat sambanden mellan skelett, blodkärl och njursjukdom samt preciserat hur den nya kunskapen skulle kunna omsättas i hälso- och sjukvården.

Hormon spelar nyckelroll

Njurarna upprätthåller med hjälp av bisköldkörtlarna kroppens mineralbalans (fosfat och kalk). Vid njurproblem rubbas balansen så att en alltför stor mängd mineraler lämnar skelettet och förs ut i blodomloppet. Följden blir ett svagare skelett och en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Mineralnivån styrs till stor del av ett hormon, parathormon, som bildas i bisköldkörtlarna.

Tidigare ansågs endast höga parathormonvärden vid njursvikt skadliga – därför sågs det som positivt med en så låg nivå som möjligt. Men resultaten i den aktuella avhandlingen bekräftar tidigare studier som pekar på att över längre tid kan även alltför låga nivåer av hormonet vara skadligt. Bland annat belyses ett samband mellan låga nivåer inför njurtransplantation och en ökad risk för hjärtinfarkt efter operationen.

Resultaten visar på ett tydligt samband mellan nivån av parathormon före en njurtransplantation och nivån efter ingreppet. Nivån kan kontrolleras genom ett enkelt blodprov, som därmed kan fungera som ett prognosverktyg för patientens mineralbalans efter ingrepp. Det öppnar nya möjligheter att förbereda patienten inför en transplantation.

– Det är viktigt att se över och ställa in behandlingen av parathormonvärdet före en transplantation, så att nivån inte hamnar alltför högt och inte heller alltför lågt, utan befinner sig i ett så gynnsamt läge som möjligt, menar Elin Isaksson.

Samband mellan operation och minskad frakturrisk

I vissa fall kan det vara aktuellt att operera bort bisköldkörtlarna helt eller delvis på en njurpatient, i syfte att sänka en kraftigt förhöjd nivå av parathormon. Man tror att detta kan minska risken för skelett- och hjärt/kärlsjukdom, även om det inte är helt klarlagt. Resultat i avhandlingen visar att risken för höftfraktur minskar efter en sådan operation av bisköldkörtlarna, men endast hos kvinnor vilket var en överraskning.

I studien ges ej svar på varför, men man vet att kvinnor har en mer allvarlig överfunktion av bisköldkörtlarna vid njursvikt och därför skulle kunna ha bättre effekt av operationen. Det kan också hänga ihop med att kvinnor efter klimakteriet generellt har en ökad risk för osteoporos (benskörhet).

I en annan delstudie jämförs två tillvägagångssätt vid operation för att avlägsna av bisköldkörtlar. I det ena lämnas en del av vävnaden kvar medan man i den andra helt avlägsnar alla bisköldkörtlar. Resultaten indikerar att båda metoder har för- respektive nackdelar.

– Jag hoppas att resultaten kan bilda underlag till riktlinjer för operation som underlättar ett för patienten så gynnsamt val av behandling som möjligt. Men det krävs troligen ytterligare någon studie innan vi är där, säger Elin Isaksson.

De olika delstudierna i avhandlingen bygger på data från njurtransplanterade patienter i Malmö och Huddinge som följts i sex år samt data från Svenska Njurregistret. Studierna är retrospektiva vilket innebär att de inte påvisar s.k. orsakssamband.

Text: BJÖRN MARTINSSON