59-åriga Erika Kannenberg hann spela bort stora summor pengar, relationen med flera av sina barn och lusten att leva, innan hon dömdes till vård. Nu arbetar hon ideellt med
att hjälpa andra spelmissbrukare som sträcker ut en hand – de flesta är män.

Den 10 oktober 2009 når Erika sin botten. Släkt och vänner är samlade när hennes son ställer sig upp och säger: ”Mamma, jag har något jag vill berätta för dig”. 

Blodet rusar till Erikas huvud, hon blir snustorr i munnen. De senaste åren har hon förskringat omkring 400 000 kronor från sonens företagskonto. Nu är hon påkommen. Känslan är att hon ska falla genom golvet.

”Mamma, du ska bli farmor”, fortsätter sonen. Kramar, gratulationer och stora leenden, men inombords är det blankt. Det enda Erika kan tänka på att hon spelat bort sitt kommande barnbarns försörjning. Det var sista gången.

Fyllde ett hålrum

Erika var då i 45-årsåldern och hade tagit ett återfall. Igen. Själva spelandet började redan i tonåren. Erika beskriver en stökig uppväxt och ett ensamt barn som saknade möjlighet att rota sig.

– Jag flyttade hemifrån på högstadiet och började arbeta i ett gatukök som låg vägg-i-vägg med en kiosk. 

Spelandet liksom smög sig på. Det fyllde ett hålrum, enligt Erika.

– När jag köpte lotterna eller lämnade in tipset var jag någon. Jag fick ett sammanhang och blev sedd.

Beteendet var osunt från start.

– Det skulle alltid göras. Vann jag någonting så skulle jag satsa igen. Jag trodde jag var smart och gjorde olika matematiska uträkningar. Men tro mig, jag var inte smart.

I många år lyckades hon dölja sitt missbruk genom att ta ansvar för hushållets ekonomi. Hennes dåvarande man anade inget. Hon ordnade fullmakter vid husförsäljningar för att täcka skulderna, och köpte till och med hund som svepskäl för att kunna gå hem och länsa brev­lådan från inkassokrav på lunchen.

Total förnekelse

Erika fixade och trixade – blev skuldfri flera gånger – och hade därmed heller inget problem, tyckte hon. Men tids nog började Kronofogden knacka på.

Vid tiden för millennieskiftet kraschade allt. I samband med att familjen skulle flytta till drömradhuset i Helsingborg saknades handpenningen. Förnekelsen var total. Erika stängde av telefonen och åkte på semester med familjen som planerat. Väl hemma hann verkligheten ikapp.

– Jag kommer ihåg att jag skickade sms till mina barn och berättade jag att älskade dem. Sedan vet jag inte så mycket mer än att jag vaknade upp på psyket efter ett misslyckat självmordsförsök.

Erika blev inskriven i olika vårdformer under ett halvårs tid. Hon fick hjälp att bearbeta självmordsförsöket, men inte beteendena bakom spelandet. 

– Jag höll mig spelfri på egen hand i åtta år efter det, men tog ju aldrig tag i roten till beteendet. Så när jag senare hamnade i en destruktiv relation var jag plötsligt tillbaka på ruta noll.

Vid det laget hade hon emellertid återfått familjens förtroende. Sonen hade till och med anställt henne för att hantera fakturor i hans egna bolag. Bakom hans rygg spelade Erika med kontanter på svartklubbar. Sakta men säkert tog hon ut större och större summor från företaget.

Ett livräddande straff

Botten nådde hon den där dagen hon fick besked om att hon skulle bli farmor. Ändå dröjde det månader innan hon orkade berätta för sin son och polisanmäla sig själv. 

Domen blev åtta månaders kontraktsvård – ett livräddande straff enligt Erika. Domen innebar en villkorad möjlighet till behandling i stället för fängelse.

– Alltså, jag hade inte varit mottaglig innan dess. Jag hade inga problem, och hade jag det så var det inte mitt fel. Jag bar en mask och betedde mig som en barnunge. Hjärnan var kidnappad.

På behandlingshemmet fick hon gott om tid att möta sig själv, och förstå hur hon manipulerat och påverkat sina nära och kära.

– Jag är ingen ond människa. Men min beroendepersonlighet kan vara direkt skadlig. Det tog många månader av behandling innan polletten trillade ner för mig. Jag önskar att alla skulle få samma chans som jag fick.

Nu har hon varit ”ren” i 14 år, även om spelsuget fortfarande kan göra sig påmint. Erika har tagit ansvar, skuldsanerat, och bett om ursäkt. Flera relationer har emellertid visat sig vara irreparabla.

– Jag har två vuxna barn och sex barnbarn jag inte träffar. Det är klart att det är en stor sorg, men någonstans var jag tvungen att börja acceptera mina barns beslut för att inte fortsätta skada mig själv. Jag är inte samma person idag.

Hjälper andra

På sin fritid hjälper hon nu andra människor ur missbruk genom ideella Spelberoendegruppen i Helsingborg/Ängelholm. Vecka ut och vecka in kommer nya personer in genom dörrarna med samma mask som Erika själv burit en gång i tiden. Nästan alla är män.

Ny forskning från Region Skåne och Lunds universitet visar att trots att andelen kvinnor som spelar om pengar ökar, så märks ingen ökning bland antalet som får spelberoendediagnoser.

– Att vara spelberoende är extremt skambelagt, särskilt för en kvinna. Det är en helt annan måttstock. Hon som förväntas vara så skötsam och hålla ihop familjen, säger Erika och fortsätter:

– Jag tror att vi måste få en större förståelse för skillnaderna mellan könen, om vi ska ha en chans att fånga upp de här kvinnorna.

Vad skulle du säga till någon som läser det här, som bär den där masken du talar om?

–  Har du ett spelande som påverkar din vardag och dina sociala kontakter? Sök hjälp. Du tror att du kan hantera det, men det kan du inte. Ju tidigare du söker hjälp, desto större möjligheter ger du dig själv.

Läs även: Spelberoende och psykisk ohälsa kan hänga ihop

Text: AXEL JÖNSSON