I Sverige har vi kommit för­hållandevis långt när det gäller jämställdheten mellan män och kvinnor. Men inte i sängen. Här råder fortfarande tydliga genusnormer med föreställningar om vad som är maskulint och feminint. Något som förstärks ytterligare när någon drabbas av sjukdom.

Män ska ta initiativ, vara aktiva och prestera. Kvinnor förväntas vara lyhörda, passiva och tillfredställande. De flesta av oss förhåller sig på något sätt till rådande genussystem där maskulinitet och femininitet delas upp på det här konventionella sättet. Könsrollerna ser lite olika ut beroende på kultur, subgrupp, etnicitet och religion men är oftast väldigt starka och kan påverka sexualiteten. Våra föreställningar kopplade till genus innebär ett extra lager förväntningar, och då främst i heterosexuella relationer.

– Dessa uppfattningar kan vara mer eller mindre framträdande i olika sammanhang, men just i sexuella relationer är normerna mer cementerade, säger Eva Elmerstig, forskare inom sexologi vid Malmö universitet.

Normer hämmar

Genusnormer och oönskade förväntningar förstärker och vidmakthåller ofta en sexuell problematik när en person blir fysiskt sjuk. Diabetes, MS, hjärnskador, cancer, hjärt-kärlsjukdomar och IBD är några av de sjukdomar som påverkar sexuell hälsa och kan ge förändringar i nerver och kärl. Behandlingar och medicinering påverkar också kroppen på olika sätt. Dels handlar det om fysiologiska faktorer, men även psykologiska och sociala faktorer.

– Har personen en penis är det mycket fokus på erektion. För kvinnor finns det kanske krav på omslutande sex, men saknas lubrikationen gör det ont. Hon börjar oroa sig för att inte bli våt. Han för att inte bli hård. 

Sex ”ska vara” på ett speciellt sätt och när sjukdomen påverkar funktionen, blir det en ond spiral som resulterar i minskad lust, mindre njutning och utebliven tillfredställelse.

– Sexlivet är så privat och intimt och vi har sällan insyn i andras sexliv, vilket kan bidra till att förstärka de här genusnormerna. Kunskapen saknas om vilken stor variation det finns när det gäller sexuell njutning och de heterosexuella normerna är fortfarande starkt förankrade hos många.  

Kvinnors sexualitet osynlig

För många inom sjukvården är det inte heller självklart att ta upp frågan om huruvida patientens sexualitet påverkats av sjukdom eller funktionsnedsättning. Det behövs mer kunskap kring sexfrågor inom vården, eftersom patienter många gånger tror att det bara är de som drabbats och har svårt att själva lyfta problemet.

– I en av våra studier om cancer, såg vi att nästan 50 procent av patienterna inte fått några frågor om sin sexualitet från sjukvården. Och av de som fick det, var majoriteten män. Ytterligare en studie visade att endast 16 procent av de kvinnliga patienterna och 30 procent av de manliga på hjärnskaderehabiliteringen, hade fått frågor om sexuell problematik efter sin skada. 

Tänk utanför könsboxen

Rent historiskt har det varit mycket mer fokus på manlig sexualitet, medan kvinnlig sexualitet har varit relativt osynlig inom vården. Eva Elmerstig tror att det bland annat kan bero på att genitalier hos en kvinna sitter på insidan och inte är så påtagliga som hos män. Forskning och utveckling av nya läkemedel för kvinnor, har inte heller förekommit i samma utsträckning. Men sjukdomar påverkar kvinnors sexualitet lika mycket som de påverkar mäns och även om personen är sjuk är sex – för dem som önskar det – ofta en del av livskvaliteten. För vissa som har en begränsad tid kvar i livet, kanske det till och med blir ännu viktigare att ha en källa till njutning. 

– Förändringar av genusnormer sker successivt och tar tid, men det går att få igång lusten igen genom att vara utforskande, våga testa nya saker och kommunicera med sin partner. Det finns övningar, sexhjälpmedel och rådgivning för att förbättra sexlivet. Mind­fulness, att vara här och nu, utan att tänka på prestation är ett sätt som har visat sig vara framgångsrikt. Att försöka tänka utanför den traditionella “könsboxen” gör också att det blir lättare att hitta tillbaka till lusten och glädjen igen, avslutar Eva Elmerstig.

Text: ÅSA HANSDOTTER