Det handlar om att känna igen varningstecken, att våga fråga och förmå personen att söka hjälp – för hjälp finns att få!

Enligt senaste statistiken(*) tar cirka 1400 personer livet av sig i Sverige varje år och sex gånger fler gör ett självmordsförsök. Antalet självmord har visserligen gått ner de senaste tjugo åren, från cirka 2000 personer till dagens siffra, men det är fortfarande nästan fem gånger fler än antalet döda i trafiken (314 år 2011).

– Vi har mycket kvar att göra men det positiva är att det faktiskt går att göra något. Det handlar i första hand om att hitta dem som idag planerar självmord eller försöker ta livet av sig och få dem under behandling, säger Åsa Westrin, överläkare vid Psykiatri Skåne och docent vid Lunds universitet.

Statistiken säger vidare att dubbelt så många män tar livet av sig jämfört med kvinnor medan kvinnor gör fler självmordsförsök, framför allt i de yngre åldrarna. Det finns ingen enkel förklaring till varför det är så, men det faktum att fler kvinnor kommer till sjukvården efter självmordsförsök kan dock bidra till att psykiatrin får upp ögonen för dem innan det är för sent. Tidigare självmordsförsök är nämligen en av de tre viktigaste riskfaktorerna för ett senare självmord. De två andra är förstämningssyndrom (som depression och bipolär sjukdom) och missbruk.

Att kommunicera och tyda signaler

– Det handlar om kunskap och träning i kommunikation. Både sjukvården och omgivningen måste helt enkelt bli bättre på att tyda människors signaler, att bättre förstå hur de kommunicerar sina självmordstankar.

Psykiatrins viktigaste verktyg i bedömningen av risken för självmord (suicidriskbedömning) är kunskapen och samtalet med patienten.

– Det är en konst att kunna ge patienten trygghet. Det gäller att bygga upp ett förtroende så att patienten vågar öppna sig. Man måste närma sig ämnet långsamt, börja med generella frågor kring hur de trivs med livet och sedan successivt närma sig ämnet kring självmordstankar.

Åsa Westrin menar vidare att det är viktigt att utbilda all sjukvårdspersonal inom psykiatri och primärvård i suicidriskbedömning, och göra dem uppmärksamma på signaler på depression, såsom känslor av hopplöshet. Men det handlar också om hur sjukvården är organiserad. Att lyssna och fråga tar tid, tid som sällan finns i primärvården där normaltiden för ett läkarbesök är tio minuter.

Vad kan man då göra som anhörig, vän eller kollega?

Det gäller att vara uppmärksam på om personen har ändrat sig på senare tid, om han/hon drar sig undan socialt och framför allt om de är uppgivna och tycker att livet känns hopplöst.

Om du är bekymrad över någon i din närhet:

• Våga fråga.
• Tala om att det går att få hjälp, inge hopp!
• Se till att personen söker vård.

Text: EVA BARTONEK  ROXÅ
* Artikeln publicerades 2013. Senaste statistiken kan du ta del av på Folkhälsomyndighetens sida.