Ett detektivjobb som avspeglar samhället, både när det gäller arbetsliv och modetrender. Så kan man beskriva Cecilia Svedmans uppgift som hudläkare och forskare med inriktning på kontaktallergier.

Cecilia Svedman är verksamhetschef vid lasarettet i Helsingborg och leder samtidigt en forskargrupp vid Avdelningen för yrkes- och miljödermatologi i Malmö. Hon möter många patienter som varit olyckliga och förbryllade över fjällig hud, eksem och rodnader. Då börjar detektivarbetet med att reda ut vad i arbets- eller hemmiljön som kan ligga bakom problemen.

När Cecilia Svedman lyckats lista ut vad som orsakar ett eksem är det två invändningar hon ofta möter: ”Nej, men den produkten har jag ju använt i tjugo år!” och ”Nej, men den har ju bara naturliga råvaror!” Inget av argumenten är hållbart, har forskningen visat.

– Även om man använt ett visst schampo i tjugo år, så kan ju produktens innehåll ha ändrats. Eller så har man mött ett visst ämne i schampot i tillräcklig dos för att utveckla en allergi, säger hon.

Naturprodukter ingen garanti

– Och naturprodukter kan mycket väl vara allergiframkallande. Parfymer t.ex. bygger ofta på doftämnen från växtriket, men allt som finns i växter är ju inte självklart oskadligt…

Huden är ett av kroppens största organ, som bland annat har till uppgift att skydda oss från farliga ämnen i omgivningen. Den utgör därigenom en spegel av hur arbetsmiljöer och modetrender förändrats.

– Ett klassiskt exempel är cementindustrin. Cement har använts ända sedan romarnas tid, men på 1800-talet infördes nya tillverkningsmetoder. Det ledde till så svåra hudreaktioner att många av arbetarna måste lämna sina jobb, berättar Cecilia Svedman.

Boven i dramat var en speciell form av krom som ingår i cementen och som kan vara mycket allergiframkallande.

– Vid tunnelbygget under Engelska kanalen fick nästan var femte cementarbetare hudproblem. Men Sverige införde tidigt en lagstiftning som drev fram en ändrad tillverkning, så när Öresundsbron byggdes blev inte en enda arbetare allergisk!

En annan typ av allergiframkallande ämnen är akrylater. De används bl.a. för att ersätta amalgam vid tandlagningar. När akrylaterna kom i början av 90-talet uppstod en mängd hudproblem bland tandvårdspersonalen, framför allt handeksem.

– Men tandvårdspersonalen har ju starka fackföreningar och en bra organisation. Därför gick det att på ett effektivt sätt få ut information om vilka skyddsåtgärder som behövdes, säger Cecilia Svedman.

Skönhetsindustrin full av potentiellt skadliga ämnen

Svårare har det varit med en annan grupp som arbetar med akrylater i sitt yrke: nagelbyggare. De är ofta unga kvinnor som arbetar var och en för sig, och slipar och filar på akrylatmaterialen utan tillräcklig skyddsutrustning. Det finns också hemma-kit för naglar på Internet, som kan ge allergiproblem till den som får för mycket av ämnena på huden.

Lösnaglar, specialnagellack, hårfärger och lösögonfransar… Skönhetsindustrin är full av potentiellt skadliga ämnen, och nya trender medför nya risker. Ett exempel är de -enorma lösögonfransar som nu omger många kvinnors ögon.

– Ögonfrans-limmet är inte lika allergiframkallade som akrylaterna. Men ju fler som använder ett kemiskt ämne, desto större är ändå risken för allergier. Vi har också sett personer som reagerat på kringprodukterna, som de kuddar som läggs på ögonen för att lösögonfransarna inte ska klistra fast sig på huden, säger Cecilia Svedman.

På hennes avdelning ägnar man en hel del arbete åt att få fram rätt doser för de lapptest som patienterna får genomgå, när man ska ta reda på orsaken till deras hudproblem. Doserna ska ju inte vara så höga att man skadar patientens hud, men inte heller så låga att det inte blir någon reaktion om patienten verkligen är allergisk mot ämnet i fråga.

Forskningen tar avstamp i patientfall

Mycket av forskningen på avdelningen har tagit avstamp i patientfall man mött. Just nu pågår projekt om hårfärger och om parfymer, plastämnen, skyddshandskar och textilfärgämnen.

Det senare området har gett upphov till en av Cecilia Svedmans mer udda forskningsartiklar, med titeln ”The danger of wearing dreadlocks at work” – faran av att ha ”dreadlocks”, hoptovade rastaflätor.

Tovat hår verkar inte ha något självklart samband med kontaktallergier, men sambandet fanns där. Artikeln handlar om ett patientfall, en man med dreadlocks som arbetade med ullfärgning i Norge och fått hemska eksem.

– Eksemen på kroppen försvann med skyddskläder och dagliga duschar, men eksemen på halsen fanns kvar. Till slut klippte han av sig rastaflätorna, och då visade det sig att håret inuti var helt svart. På utsidan hade han kunnat tvätta det rent, men färgpigmentet hade trängt in i flätorna och gav honom en ständig hudreaktion, berättar Cecilia Svedman.

Hon uppskattar blandningen av kompetenser på sin avdelning, där det finns både läkare, biomedicinare, kurator och kemister. Hon gillar också detektivjobbet som ingår i att hitta orsaken till en patients eksem. Det kan leda till både förbättringar i en arbetsmiljö och underlag för ny lagstiftning om kemikalier i miljön.

Text: INGELA BJÖRCK