Utanför de olika intagningsrummen på barnonkologen avdelning 64, hänger inplastade namnskyltar med regnbågar, enhörningar och traktorer som de unga patienterna själva har gjort. Hit kommer varje år runt 60 nyinsjuknade barn i cancer från södra Sverige, som behöver utredas eller behandlas. Av dem överlever 85 procent.

Kees-Jan Pronk delar sin tjänst mellan att vara läkare inom barnonkologi på Skånes universitetssjukhus, Lund och forskare vid Lunds universitet. Barnen som kommer till avdelning 64 sträcker sig från nyfödda upp till 18 års ålder. Hit kommer de för att få cytostatikabehandling eller en stamcellstransplantation. Många gånger behöver de också få hjälp med behandlingsrelaterade komplikationer. Cytostatikan som används är nämligen mycket effektiv, men också oerhört giftig för kroppen. Därför måste barnen ibland också få motgift i samband med behandlingen.

–    Vi använder ofta världens äldsta cellgift, Methotrexate, för bland annat akut lymfatisk leukemi (ALL), som är den vanligaste formen av cancer hos barn. Trots att den har använts sedan 1947, finns det förhållandevis lite studier som är gjorda på medicinen. Vi vet inte exakt hur ofta och i vilka doser vi ska ge motgiftet eller hur cellgiftet påverkar njurfunktionen hos patienten. Detta är därför ett av mina forskningsprojekt.

Stor grupp av barn studeras

Även om de flesta barn överlever sin cancer så får många tyvärr betala ett högt pris då de drabbas av långtidskomplikationer. Läkarna måste tänka 30 – 40 år framåt i tiden och hela tiden reglera medicinen i relation till dess biverkningar. I en stor nordisk studie där Kees-Jan Pronk är delaktig, tittar man på följderna för de barn som fått sin behandling utifrån det nordiska behandlingsprotokollet för ALL.

–    ALL har en av de högsta överlevnadsprocenten och vi botar över 90 procent av samtliga barn i norden, så nu finns det en riktigt stor patientgrupp som har överlevt och som vi kan följa upp. I Lund ansvarar vi för att undersöka hur njurarna påverkats av cellgifterna och hur den immunologisk återhämtningen sker. Hos en del av patienter behöver man genomföra en stamcellstransplantation för att kunna bota. Dessa patienter får mycket höga doser av cellgifter, ibland i kombination med helkroppsstrålning, för att slå ut båda grundsjukdomen och även det egna immunförsvaret. Därefter transplanterar man friska blodbildande celler från en donator som återbildar hela blodcellssystemet.

Jakt på samma typ av stamceller.

I första hand försöker man hitta identiska stamceller hos ett syskon. Finns det inte, letar man vidare i stora internationella transplantationsregister. Men processen med donation från ett register tar två till tre månader och ibland har man inte den tiden.

Lösningen blir att välja en av föräldrarna som donator – så kallad haploidentisk stamcellstransplantation där haplo betyder till hälften lik och till hälften olik. Men då finns det risk att immunförsvaret hos barnet inte accepterar de nya främmande stamcellerna och kan stöta bort dessa, samtidig som de nya transplanterade celler kan angripa patienten – så kallad graft versus host sjukdom (GvH).  Avstötning och GvH är allvarliga och ibland livshotande tillstånd.

– För att undvika detta, avlägsnas immuncellerna hos patienten, samt i de donerade celler som transplanteras. Det är komplext eftersom samma celler samtidigt behövs för att bygga upp ett nytt immunförsvar. Utan immuncellerna blir barnet extremt känsligt för bland annat virussjukdomar och det händer att barn efter en transplantation, dör av virus som läkarna inte kan kontrollera.

Forskning och vardag på kliniken hänger samman

För Kees-Jan Pronk är frågor hur immunsystemet återskapas efter en haploidentisk transplantation och hur man kan stärka immunförsvaret, därför ett viktigt spår i hans forskning.

– Jag tycker att klinik och forskning berikar varandra och för mig personligen, är det viktigt att driva sjukvården framåt. Forskningen hjälper mig att bättre förstå hur kroppen fungerar och i min kliniska vardag ser jag var problemen finns och vilka forskningsfrågor som är viktiga.

Text och foto i faktaruta: ÅSA HANSDOTTER

Artikeln är tidigare publicerad av Medicinska fakulteten vid Lund universitet