Bukspottkörtelcancer drabbar både män och kvinnor i samma omfattning, men livskvaliteten under behandlingen skiljer sig åt beroende på kön.

Bukspottkörtelcancer är den tionde vanligaste cancerformen men den tredje dödligaste. Av hundra personer som insjuknar, kommer bara fem att överleva. Kvinnor med bukspottkörtelcancer som påbörjar sin cellgiftsbehandling upplever till en början generellt sämre livskvalitet än män, med bland annat mer trötthet, illamående och större emotionella och kognitiva svårigheter. Men i motsats till män verkar dock kvinnors livskvalitet förbli oförändrad oberoende av sänkt aktivitetsnivå och samsjuklighet

– Vi vet inte riktigt vad det beror på, men kanske kvinnor känner större stöd av vara i ett kontinuerlingt sammanhang under behandlingen, där de kan dela med sig av sina upplevelser med andra. Män har istället en tendens att i större utsträckning bita ihop och stå ut, säger Sofie Olsson Hau, specialistläkare i onkologi vid primärvårdens mobila team Avancerad sjukvård i hemmet i Malmö, samt forskare vid Lunds universitet.

Prestation kontra acceptans

I studien, utförd av Sofie Olsson Hau och hennes kollegor, var mäns livskvalitet i högre grad kopplad till prestation och bevarad självständighet – det vill säga hur väl de kunde utföra sina vardagliga aktiviteter. Traditionellt förknippas prestation, styrka och tävlingsinstinkt ofta med manlighet och det visade sig att mäns livskvalitet påverkades mer direkt av deras hälsotillstånd och förmågor i det dagliga livet än vad kvinnors gjorde. Män upplevde även lägre livskvalitet vid ökad samsjuklighet än vad kvinnor gjorde, där fler antal sjukdomar inte innebar någon försämring i livskvalitet.

– På ett sätt överraskade det oss, men samtidigt tycker jag att jag kan märka i mitt kliniska arbete att kvinnor som grupp har lättare att finna sig i förändrade livsvillkor.

Olika copingstrategier

Forskarna såg också i studien att färre kvinnor än män blev opererade för sin cancer, även om det inte fanns några biologiska skillnader på tumörerna mellan könen. Kvinnor sökte inte hjälp senare eller hade större tumörer, men opererades ändå i mindre utsträckning. Två kvinnor, av totalt 100 personer som ingick i studien, tackade också nej till operation.

– Vi vet inte vad den här skillnaden beror på, men det kan delvis handla om olika copingstrategier. Medan män i större utsträckning vill lösa ”cancerproblemet” genom en operation, använder sig kvinnor i högre grad av positiva omformuleringar och självdistraktion i sin coping – ”nu har jag fått det här och då får jag göra det bästa av det”.

Patienternas olika copingstrategier skulle i sin tur kunna påverka vårdgivares sätt att bedöma deras tillstånd och därmed val av behandling. Därför är det viktigt att vårdpersonalen anpassar sitt förhållningssätt utifrån genus.

– Lika viktigt som det är att kvinnor opereras i samma utsträckning som män, är det att män erbjuds ett utökat psykosocialt stöd vid denna svåra sjukdom. Det är centralt att känna till mäns och kvinnors olika behov för att kunna utveckla den personcentrerade vården, avslutar Sofie Olsson Hau.

Text: ÅSA HANSDOTTER