Att börja träna regelbundet som pensionär är en höjdare för hälsan. Det vet Ylva Fagerlind och Kenneth Nilsson. De har haft problem med rygg respektive axel, men känner sig idag bättre än någonsin i kroppen.

Klockan närmar sig nio. Folk kommer cyklande och till fots i den ljumma sommar­morgonen i ett grönt och frodigt Dalby till gamla Konsum för att vara med på dagens första träningspass. Det insomnade Konsum har väckts till liv och återigen blivit ett pulserande hjärta i byn, numera som familjärt träningscentrum. Tränaren Rob Haans hälsar på alla med namn.

– Det finns en gemenskap här, det är roligt att komma hit, säger Ylva Fagerlind, 66 år.

Fram till år 2000 var hon gift med en lantbrukare, samtidigt som hon hade eget jobb och fyra barn att ta hand om. Det var ett aktivt liv med mycket mockande och arbete på gården. Hon har också dansat bugg och foxtrot i många år, men det är först nu som hon har börjat träna muskler och flås regelbundet.

– Jag blev liggande i två månader med ischias, det var förfärligt. När hunden ändå behövde promeneras fick jag köra till en rastgård och hänga över en stolpe där. Efter det bestämde jag mig för att börja träna.

Mer tid underlättar

Det blev vändpunkten och sedan ett halvår tillbaka tränar hon, liksom Kenneth Nilsson, tre dagar i veckan. Förhoppningen är att hålla ischiasen stången. De går på olika slags pass, som har puls, styrka eller balans i fokus. Variationen gör det om­växlande och är bra för hälsan.

– Detta är veckans tuffaste pass, säger Kenneth Nilsson, 69 år, och sätter ner en kettlebell bredvid både skivstång och stepbräda på den orange mattan.

Han har tränat från och till under livet och började träna mer igen för fyra år sedan när han blev pensionär.

– Det är lättare att hålla i träningen som pensionär.

Det tidigare arbetet på Tetra Pak innebar många resor ut i världen och under de perioderna fick träningen stå tillbaka. Förutom när han och familjen under några år bodde i Bangkok.

– Då upptäckte jag yogan, den gav stor flexibilitet. Fast jag höll på att svimma första gången för det var hot yoga, säger han med ett skratt.

Kroppen styr ­– inte åldern

Musiken dunkar i gång. Snart pärlar svetten. Det flämtas och suckas och någon svär. Ledaren är ett kraftpaket och manar på med en röst som trumfar musiken. ”Allez, allez, allez!”

Ylva och Kenneth gör utfall i takt, sida vid sida, och tränaren mässar: ”Mjuk i rumpan, spänn magen, ner med axlarna!” Sedan är det dags att kämpa bredvid varandra med situps och hantlar.

– Jag tar de lättaste hantlarna, man väljer själv hur mycket man tar i efter vad som känns bra. Ett mål är att bli starkare i axlarna för det behöver jag, säger Ylva Fagerlind.

Nu droppar svetten ner på golvet. Foto­grafen får äkta grimaser på sina bilder. Det känns långt ifrån seniorträning och det är inte heller rubriken på passet. De pass som faktiskt heter seniorträning innehåller inga hopp, men alla upp­manas att ta i så mycket de kan.

– Enligt mig finns det ingen speciell seniorträning. Man har den kropp man har och anpassar träningen efter det. Alla kan hoppa över övningar om de har någon skada eller inte orkar mer. Det har inte med ålder att göra, säger Rob Haans efter passet.

Gillar morgonpass

Han berättar att de också har sittande träning, för rullstolsburna i alla åldrar. Ylva Fagerlind och Kenneth Nilsson torkar svetten och pustar ut efter 45 minuters intensiv träning.

– Alltså nu är man ju rätt nöjd och belåten med sig själv, säger Kenneth och ler.

– Ja, detta gör livet lättare. Jag känner mig fräschare och gladare efter ett tränings­pass, säger Ylva Fagerlind.

Båda gillar morgonpassen.

– Det ger struktur till min tid. Då har jag fyllt på med energi och sen har jag hela dagen framför mig ändå, säger Kenneth Nilsson.

Han har också lyckats att rehabilitera en opererad axel med hjälp av träningen.

– Idag är den axeln starkare än den andra, säger han.

Mer ork till barnbarnen

Träningen har också gett dem mer ork till barn­barnen, vilket kan behövas. Ylva Fagerlind har sex barnbarn och det äldsta är bara åtta år. Kenneth Nilsson har två små barnbarn på ett och fyra år.

– Jag orkar mer när jag tränar. Man ska ju böja sig och lyfta och hålla på. Man är ändå helt slut efter en dag med dem.

De upplever att effekten av träning är både direkt och på längre sikt. För Ylva Fagerlind är det bästa att ischiasen nästan försvunnit helt.

– Det är fantastiskt att jag är frisk nu. Jag kan känna av ischiasen lite­grann på morgonen, men jag är så mjuk och fin efter att ha varit här, säger Ylva Fagerlind.

Text: JENNY LOFTRUP

(publicerades första gången 3 nov 2023, ompublicerad 17 nov 2023)