– Nää, jag fick inte kläm på ett dugg nu, så förstår ingenting varför, varför den bussen, den förste gick ifrån oss…

Utrustad med en MP3-spelare beskriver en äldre person sin färd med buss genom Malmös gatuvimmel för två doktorander vid Lunds universitet. Hon är en av 84 patienter vid Universitetssjukhuset MAS som bidrar till att skapa en bättre rehabilitering av personer som drabbats av kognitiva funktionsnedsättningar efter stroke.

Aktuell forskning visar att sex av tio personer i åldersgruppen 55–85 som drabbats av stroke har kognitiva svårigheter i minst ett område i hjärnan tre månader efter slaganfallet. En dryg tredjedel har mer än ett sådant problem.

Många riskerar att bli isolerade i sina hem, osäkra vid tanken på att utsättas för den kakofoni av sinnesintryck som möter dem ute på staden.

Kartläggning av problem strokedrabbade möter

– Men dessa personer ska ha samma möjligheter att röra sig i samhället som vi andra. Och då räcker det inte att anpassa bussarna till personer med funktionsnedsättningar. Det krävs också en individuell träning i de situationer som en resa med buss innebär, säger Susanne Iwarsson, professor i gerontologi vid Lunds universitet.

Av det skälet har hon, professorn i kollektivtrafik Agneta Ståhl och deras medarbetare genomfört ett projekt som kartlägger de hinder som personer som återhämtat sig efter en stroke upplever vid resor i kollektivtrafiken.

– Det är vanligt att en strokedrabbad person avråds från att köra bil de närmaste sex månaderna efter slaganfallet. Han eller hon blir hänvisad till att ta bussen eller anlita färdtjänst, påpekar Iwarsson.

Det handlar om personer som exempelvis lätt blir uttröttade och kan ha problem med minnet och koncentrationen. En del är dessutom beroende av rollator eller rullstol. Beslut som tidigare var enkla blir omöjliga att ta: Vart är jag egentligen på väg? Hur tar jag mig dit?

Individuell träning behövs för att klara sin vardag

– Trafikhuvudmännen är skyldiga att tillhandahålla ledsagarservice på terminalerna, men deras insatser kommer inte alla till del. Och sjukvården tar inte sitt ansvar att träna patienten så att hon kan röra sig fritt i sin vardagliga miljö, säger Susanne Iwarsson.

Tillsammans med docent Helene Pessah-Rasmussen vid Neurologiska kliniken på UMAS kommer nu Susanne Iwarsson och Agneta Ståhl att utveckla en modell för rehabilitering där kognitiv funktionsnedsättning inte i onödan tvingar den drabbade till särlösningar som färdtjänst. Den enskildes motivation att kunna resa är viktig.

– Att ha ett konkret och realistiskt mål är det första steget i en lyckosam rehabilitering, och när man har ett sådant att göra det möjligt att nå dit. Nästa steg är att utforma ett individuellt program, berättar Iwarsson.

I detta skede kartläggs svårigheterna. Handlar dessa om rumsuppfattning eller tidsuppfattning eller både och? Finns det känslomässiga hinder, oro eller fysiska hinder?

En tredjedel minskade sitt resande efter stroken

– Att resa ställer andra krav än exempelvis att klä på sig. Dessutom rör vi oss mer i samhället dag än för femtio år sedan.

När den digitala rösten i bussens högtalare ropar ut fel hållplats noterar de flesta av oss misstaget om vi befinner oss i kända trakter. Så enkelt är det inte för den individ som drabbats av kognitiva funktionsnedsättningar.

I den grupp av 84 patienter vid UMAS som ingår i det aktuella projektet hade en tredjedel minskat sitt resande med buss eller tåg två år efter stroken. Nära hälften hade upphört helt med att resa kollektivt. Bristande koncentrationsförmåga, språkförståelse, rumsuppfattning och logiskt tänkande var de vanligaste kognitiva funktionsnedsättningarna.

Fyra av tio uppgav att de var deprimerade. När de gav sig ut i staden för att resa med buss mötte de dessutom fysiska miljöhinder, väderförhållanden och andra trafikanter, företeelser som de tidigare hanterat utan problem.

– Sjukvården och samhället måste ta in denna kunskap och omforma den till åtgärder för personer som drabbats av kognitiva funktionsnedsättningar, säger Susanne Iwarsson.

PER LÄNGBY

Artikeln har tidigare varit publicerad i Aktuellt om vetenskap & hälsa, november 2009.