Varje natt är som en Matrix-upplevelse där dina minnen tankas in och sätter ihop en uppdaterad berättelse. Flyter sömnfaserna på som planerat är det bara att luta sig tillbaka och njuta av resan som inte kräver något säkerhetsbälte. Hjärnan ser nämligen till att du är fysiskt förlamad när aktiviteten är som störst.

Neurologen och sömnforskaren Adjmal Nahimi pekar på sin skärm där ett tiotal kurvor löper parallellt. Alla med sin specifika karaktär med variationer av amplituder och frekvenser. Datan kommer från en patient som har gjort en sömnregistrering på Skånes universitetssjukhus och kurvorna har registrerats via en polysomnograf.

En polysomnograf är det mest detaljerade instrument som finns tillhands för att undersöka vad som händer rent fysiologiskt under sömnen hos människor. Den mäter hjärnans elektriska aktivitet (EEG), hjärtrytmen, hur djupt man andas, sömnuppehåll, muskelaktivitet i käken, händerna, armarna och benen.
Adjmal Nahimi pekar på en av kurvorna:

– Som du ser ökar frekvensen av hjärnvågorna här. Med hjärnvågor menas signaler från nervcellerna i ett visst område i hjärnan. I samma sekund som vi stänger ögonlocken inträder en så kallad alfarytm som registreras i nackloben, den del av hjärnan som främst hanterar visuella intryck.

Men denna fas är inte en del av den egentliga sömncykeln. Alfarytmen är lite som reklamfilmerna på bio innan den riktiga filmen rullar igång. Sömncykeln kan delas upp i 90-minuterspass och består av N1-N2-N3-faserna och Rapid eye movement (REM-sömn). N står för non-REM.

– Först därefter går hjärnan in i sömnfas N1. Här inträder en långsam ögonrörelse och en lätt reduktion av muskelaktiviteten i hela kroppen. Efter varje avslutad sömncykel återgår kroppen kort till N1-stadiet för att reorientera sig och röra lite på sig efter den totala muskelparalys som inträder i REM.

Stoppar yttre intryck

N2 karaktäriseras av så kallade ”sleep spindles” som är snabba och kortvariga vågaktiviteter. De genereras i talamus, där all sensorisk input i kroppen transporteras vidare till olika delar av hjärnbarken. Under sömnen blir talamus en slags dörrvakt som stoppar yttre intryck från att komma in och störa vår sömn. I N2-fasen befästs fakta och information i hjärnan som vi nyligen tagit in i olika delar av hjärnbarken, framför allt i frontal-, parietal- och temporal­loben.
– Sedan kommer vi till N3 som är det vi kallar djupsömn och den varar mellan 20 och 40 minuter. Den kända amerikanska sömnforskare Matthew Walker liknar N3-fasen vid en USB-kabel som överför nya och sårbara minnen till ett säkrare ställe. En slags backup med andra ord som ofta refereras till som ”standard konsoliderings-teorin”, förklarar Adjmal Nahimi, forskare vid Lunds universitet.
Så äntligen är vi framme vid sömncykelns kändis: REM-sömnen! Då arbetar hjärnan aktivt på ett sätt som påminner om när du vaken och under REM-sömn­en är drömmar vanligast.

Tillfällig förlamning

REM genereras i olika kärnor av hjärnstammen och i REM-sömnen finns en paradox. För samtidigt som den har en hämmande effekt på ryggmärgen som leder till tillfällig muskelförlamning, genererar den också en elektrisk aktivitet i hjärnbarken som vid ett vaket tillstånd. Alltså: Man kan inte gå i sömnen i REM-fasen men hjärnan är igång.

– I REM kan vi använda all den information vi fått in via N-faserna och konsolidera den ytterligare. Nu är deltavågorna borta och istället registreras snabba ögonrörelser. Den rörelsen finns hos många arter, inte bara hos däggdjur utan även hos fåglar.

I REM-fasen, som pågår mellan 10 och 60 minuter, testar hjärnan olika fysiska, emotionella och abstrakta scenarier vilket leder till att man kan lösa komplexa uppgifter bättre senare i vaket tillstånd. Man kan även föreställa sig olika situationer utan fara för att agera ut dem. Men så är det inte för alla. Det finns de som har störd drömsömn och här kommer vi in på Adjmal Nahimis specialområde: RBD (REM-sleep behaviour dis­order).

– De med RBD har pauser i muskelförlamningen, så under drömmen kan de leva ut sina drömmar fysiskt. Hos män är det ofta våldsamma drömmar, att de blir attackerade av ett imaginärt hot. Sover man själv kommer man inte ihåg detta, men har man en partner i sängen kan de utsättas för reaktioner som ibland kan vara väldigt våldsamma.

Som Parkinson-forskare är detta intressant för Adjmal Nahimi och hans kolleger eftersom RBD visat sig vara en preklinisk markör för risken att utveckla sjukdomen Parkinson.

– RDB kan inne­bära hög risk att utveckla Parkinson inom fem till femton år. Så för oss blir det en chans att studera den här allvarliga sjukdomen under ett väldigt tidigt skede, så att vi i framtiden förhoppningsvis kan sätta in åtgärder i tid.

Avslutningsvis måste jag ställa en fråga jag gått och grunnat på.

Varför drömmer jag inte längre mardrömmar, som jag gjorde när jag var liten? Förändras drömmens karaktär med åren?

– Sömncykeln är inte lika stabil för ett barn som för en vuxen. Och området i hjärnan, pannloben, som ska reducera upplevelsen av ångest under mardrömmar är inte lika utvecklat hos barn. Risken är större att muskelförlamningen släpper tidigare och att barn vaknar av sina mardrömmar.

TEXT: Magnus Erlandsson