Äldre har sämre tillgång till palliativ vård. En anledning till det är att personalen saknar kunskap om tidiga tecken på att döden närmar sig. Döden ses som en händelse, inte som den process det är. Genom utbildning i palliativ vård kan boendepersonalen bli tryggare och mer kompetent i sin roll, visar en avhandling från Lunds universitet.
Distriktssköterskan Helene Åvik Perssons avhandling ingår i det större forskningsprojektet KUPA – Kunskapsbaserad palliativ vård på särskilt boende.
– Jag valde att undersöka personalperspektivet. Förförståelsen hade jag ju som distriktssköterska. Jag har jobbat både på särskilt boende och i hemsjukvård. Jag har sett hur oerfaren och för den äldre okänd personal sätts hos en person som snart ska dö.
Hon vittnar också om en mentalitet på särskild boende om att ”döden pratar vi inte om”. Det blir istället den äldre själv som lyfter på locket: ”nu är det nog snart dags”.
– Då blir personalens reaktion inte sällan ”nej, men nu ska vi inte prata om det”.
Komplexa vårdbehov gör att tecknen missas
Äldre som bor på särskilt boende har ofta komplexa vårdbehov, där den höga åldern i sig paras med olika sjukdomstillstånd. Därför, säger Helene Åvik Persson, blir det också svårare för personalen att upptäcka tidiga tecken på att en äldre snart ska dö. Med detta i fokus, samlade hon ihop boendeanställda med olika professioner: vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, biståndshandläggare och enhetschefer. Fokusgruppsintervjuer genomfördes för att se vilka erfarenheter som gruppen hade av de tidiga och sena tecken som föregår döendet. Resultaten visade att de sena tecknen var väl kända.
– Ja, dem kunde de som ett rinnande vatten: den äldre slutar äta, blir sängliggande, ger sämre kontakt och så vidare. Men när vi frågade efter tidiga tecken blev de helt ställda, säger Helene Åvik Persson.
De hade inte övat upp det tänket, säger hon. Men längs med gruppdiskussionerna kom det igång – ”ah, det kan ju vara när de blir mindre sociala”. Andra tidiga tecken kan vara att den äldre går mer in i sig själv och inte längre uppskattar att göra tidigare omtyckta aktiviteter, att hen sover mer och blir lättirriterad. Vissa börjar gå igenom sitt liv ända från barndomen.
Efterfrågar tid – och chefernas stöd
Resultaten berättade om en utbredd bristande medvetenhet om dessa tidiga tecken. Personalen intervjuades sedan om att genomgå en utbildning i palliativ vård – vilka förväntningar fanns på den? Merparten av de anställda såg fram emot att få ökad kunskap och att vårdteamet skulle vara mer samstämmigt i sin vård. Men, sa de, de måste ha cheferna i ryggen och det måste satsas både tid och pengar om kunskaperna ska omsättas i praktiken. Den palliativa utbildningen som sedan erbjöds dem är utformad inom KUPA-projektet, och erbjuder deltagarna både professionellt diskussionsutrymme och lärarledda seminarier, ett så kallat arbetsplatslärande.
Tidiga tecken på döende missas lätt av boendepersonalen, visar Helene Åvik Perssons arbete.
Efter att deltagarna tagit sig igenom utbildningens tio timmar, undersöktes deras inställning igen – hur kändes det nu? Upplevelserna var positiva. Kunskapen hade ökat, teamkänslan hade stärkts och kommunikationen förbättrats. Hoppet levde om att utbildningen skulle kunna fortgå även efter avslutat projekt, men på flera håll var det var oklart när och hur. I studiens sista del visar enkätsvar från nästan 300 anställda på särskilt boende att de efter utbildningen har bättre erfarenheter av att ge palliativ vård inom dessa områden: symtomlindring, samtal och stöd, bemötande.
– Det behövs ökad kunskap hos personal i särskilt boende om döendet hos äldre personer, och begreppet palliativ vård behöver integreras redan när de äldre flyttar in, säger Helene Åvik Persson.
Läs även: Patienter går miste om samtal i livets slutskede
Text: ERIKA SVANTESSON
Artikeln är tidigare publicerad av Lunds universitet