Mitt under pandemin har doktorand Mia Hylén på Malmö universitet forskat på smärtskattning på vuxna patienter på intensivvårdsavdelningarna (IVA). Mia Hylén har kartlagt IVA-patienters upplevelse av smärta och anpassat den internationella smärtskattningsskalan Behavioral Pain Scale (BPS) till en svensk intensivvårdskontext.
Coronapandemin har lett till att ett stort antal patienter blivit inlagda på IVA på grund av att sjukdomen covid-19 kan stor påverkan på lungorna som hindrar patienten från att kunna andas självständigt, vilket kräver intubering och respiratorvård. Detta gör att de inte kan uttrycka sin smärta själv utan instrument behövs som hjälp i bedömningen av smärta.
På IVA är patienterna ofta nedsövda, under konstant bevakning av såväl personal som teknisk utrustning. Men efteråt är det inte ovanligt att patienter berättar att de inte känt sig sedda, och att de upplevt obehag av törst, oro och i många fall smärta.
Vill öka kontrollen
Känslan av att inte vara sedd hänger samman med att patienterna beskriver att de inte kunde förmedla sitt lidande till personalen. Lidandet orsakas inte bara av den fysiska smärtan utan även av bristen av kontroll och att inte kunna påverka sin situation, vilket beskrivs som en konstant kamp.
– Mina studier tyder på att oförmågan att påverka situationen och känslan att vara utelämnad spelar stor roll för hur patienterna upplever sin smärta. Det gäller inte bara avsaknad av kontroll över smärtan utan även över sin smärtbehandling. Patienten kan känna kontrollförlust både av för mycket smärta och av för mycket smärtstillande. Det är en balansgång, säger Mia Hylén.
För att patienten ska känna mer kontroll behöver patienten få vara delaktig i sin smärtbehandling. Men en förutsättning för att personalen ska kunna balansera vården enligt patientens behov, är att den nedsövda patienten kan förmedla sin smärta. Ett sätt att öka kommunikationen mellan patient och personal på IVA är genom ett smärtskattningsverktyg som baseras på de gemensamma beteenden nedsövda patienter uppvisar när de känner smärta.
Internationell skala översatt till svensk kontext
Mia Hylén har testat och utvärderat hur smärtskattningsskalan Behavioral Pain Scale (BPS) kan användas på vuxna patienter i en svensk intensivvårdskontext.
– Med BPS kan personalen läsa av en nedsövd patient för att förstå nivån av upplevd smärta och anpassa behandlingen därefter. I min forskning har jag översatt, psykometriskt testat och utvecklat BPS, samt analyserat om andra variabler förutom beteenden påverkar smärtbedömningarna, berättar Mia Hylén.
BEHAVIORAL PAIN SCALE (BPS)
Patienten observeras i 1–2 minuter i vila eller vid omvårdnadsåtgärd. Skalan bedömer tre områden: ansiktsuttryck, armrörelser och andningsmönster om patienten är intuberad, alternativt röstuttryck om patienten inte är intuberad.
Varje område har i sin tur fyra beskrivningar att välja mellan. Dessa visar gradvis mer smärta och graderas med 1–4 poäng. Det sammantagna antalet poäng kan variera mellan 3 och 12 och visar den nivå av smärta som patienten upplever. Ju högre poäng desto mer smärta. När BPS överstiger 5 poäng rekommenderas smärtstillande.
För att säkerställa att det är just smärta skalan mäter har Mia Hylén studerat patienter och deras smärta i förhållande till BPS vid tillfällen som man vet gör ont, exempelvis vid vändning eller borttagning av drän (kateter). Sen jämförde hon med mätningar under en åtgärd som inte är smärtsam, som att bli tvättad med en mjuk tvättlapp. Skalan visade sig träffsäker, den var både tillförlitlig och trovärdig, vilket betyder att den ger samma utslag oavsett vem av personalen som läser av patienten.
– Jag hoppas att skalan ska kunna guida personalen till en bättre behandling och patienten till en bättre upplevelse under tiden på IVA. Dels genom att patienten får en bättre balanserad smärtbehandling, dels genom en ökad upplevelse av kontroll tack vare att patienten nu kan förmedla sin smärta på ett nytt sätt, säger Mia Hylén.
Läs mer:
Mia Hyléns avhandling: Pain in intensive care: assessments and patients’ experience
Läs även: Att upptäcka smärta när patienten inte kan berätta
Text: HANNA SVEDERBORN