Genterapi innebär att man behandlar en sjukdom genom att lägga till eller förändra gener i vissa, eller alla, av kroppens celler. Kan det vara ett sätt att behandla hjärnans sjukdomar?

Det finns exempel på sjukdomar i hjärnan som framgångsrikt behandlas med genterapi, ett av de mest omskrivna är spinal muskelatrofi 1. Sjukdomen kan i sin allvarligaste form leda till kraftiga motorikproblem hos nyfödda barn. Dessa barn saknar en viktig gen som är nödvändig för de nervceller som kontrollerar musklerna.

– Tidigare avled ofta den drabbade före två års ålder, men med ny genterapi kan de nu dansa vid sju års ålder. Det är ett remarkabelt resultat, berättar Johan Jakobsson, professor i molekylär neurogenetik vid Lunds universitet.

Förenklat går behandlingen – som ännu inte erbjuds i Sverige – ut på att en ny, fullt fungerande kopia av den gen som den drabbade saknar, levereras till kroppen, som sedan tillverkar nya kopior av den tidigare saknade genen. Med hjälp av Crispr-tekniken kommer man att kunna göra detta mer effektivt och mer pricksäkert i framtiden, förklarar Johan Jakobsson.

Gensaxen hjälper forskarna förstå geners funktion

Crispr är en ny molekylärbiologisk teknik som gör det möjligt att ändra DNA-sekvenser i levande celler inuti en organism. Tekniken utvecklas hela tiden och i dag finns Crispr i många olika varianter som bland annat kan reparera gener eller styra deras aktivitet. (Fakta: Genterapi och Crispr)

Johan Jakobsson har i sin forskning med att utveckla terapier mot Huntingtons sjukdom använt Crispr-tekniken för att studera olika geners funktion. Huntingtons sjukdom orsakas av en muterad variant av en gen som leder till sjukdomen. Men många av hjärnans sjukdomar är mer komplexa än så.

– Parkinsons sjukdom, alzheimer och psykiatriska sjukdomar har en tydlig, ärftlig komponent, men inte någon tydlig genetisk förklaring. Det är många genvarianter involverade och det räcker tyvärr inte med att rätta till en enda felaktig gens uttryck, förklarar Johan Jakobsson.

Skräp-DNA inte så skräpigt

En stor del av vårt DNA har tidigare betraktats som slask-, eller skräp-DNA, eftersom det inte ansetts ha någon större funktion. I sin forskning har Johan Jakobsson intresserat sig för just denna del av våra gener. Nyare forskning visar att skräp-DNA spelar en större roll än vad man tidigare förstått – och kanske man i det kan hitta svaret på varför vi skiljer oss från andra arter?

– För länge sedan trodde man att om vi sätter upp en sjukdom i en modellorganism, till exempel råttor eller flugor, så kommer vi att förstå hur samma sjukdom fungerar i människan. Men just när det gäller hjärnans sjukdomar har det inte varit framgångsrikt. Människa och mus skiljer sig för mycket åt. Och den skillnaden, är jag övertygad om, ligger bland annat i ”skräp-DNA:t”.

Han tar schimpansen som ett annat exempel. Vi har nästan samma protein-kodande gener som dem, men ändå skiljer vi oss så mycket från varandra.

– Jag tror att förklaringen till en del sjukdomar finns i det som tidigare kallats skräp-DNA och hoppas att vi med vår forskning kan bidra till att öka förståelsen för hur den icke-kodande delen av vårt DNA påverkar hjärnans sjukdomar. Under senare tid har vi sett att de inte bara är skräp, utan att de deltar i vårt genom på ett aktivt sätt – riktigt hur vet vi inte.

Mer forskning behövs

För exakt hur det genetiska spelet bakom många av hjärnans sjukdomar ser ut vet forskarna fortfarande inte, men det är förmodligen väldigt komplext. Johan Jakobsson nämner längd som ett tydligt exempel för att förstå genetikens komplexitet.

– Om du är lång och får barn med en person som också är lång är chansen stor att barnen också blir långa. Det har varit känt i tusentals år, men trots att längd är en tydlig ärftlig egenskap, förstår vi inte varför. Förmodligen styrs längden av hundratals olika gener.

Han förklarar att det ska till två saker för att en genterapi ska kunna fungera.

– Dels behöver man förstå genetiken och genernas roll vid den specifika sjukdomen. Och dels behöver tekniken för hur man ska kunna modifiera de kända generna fungera. I Huntingtons sjukdom förstår vi generna, men tekniken för att genomföra behandlingen är inte helt framme än, säger Johan Jakobsson.

Av: TOVE SMEDS