Ulrika Wijk forskar kliniskt på en ny handprotes som använder lufttryck för att skapa känselåterkoppling. I sina studier såg hon hur fantomsmärtorna hos en del av försökspersonerna minskade.

Ulrika Wijk med protesprototypen som känner av när musklerna spänns. Foto: Tove Smeds 

Det är ungefär 20 personer om året i Sverige som behöver amputera en hand. Vid handkirurgiska avdelningen på Skånes universitetssjukhus får dessa patienter hjälp rehabilitering av ett team som består av handkirurg, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, kurator och ortopedingenjör. Det gäller att hitta den lösning som är bäst för varje enskild patient.

De som föds utan hand får vid cirka 2,5 till 3 års ålder börja träna med en så kallad myoelektrisk protes, som kan öppna och stänga greppet.

– Om man börjar så tidigt blir det väldigt automatiserat. Vi vill inte ge dem en bild av att det är något som fattas dem, men det finns fördelar med en protes som ger mer jämvikt och balans i kroppen. När det gäller dem som amputerats möter man en person som hamnat i en livsförändrad situation och då vill vi komma fram till en lösning som passar just den personens mål och förutsättning.

Fantomkänslor – vad beror de på?

Flera av patienterna upplever vad som kallas fantomkänslor från den förlorade kroppsdelen: kroppsdelen kliar eller så kan man uppleva att den får en annan position – trots att den inte finns där.

– Det är en stor skillnad att födas utan en hand och att förlora en genom amputation. Föds du utan handen är det ett normaltillstånd, då upplever man inte fantomsmärta, förklarar Ulrika Wijk, arbetsterapeut som nyligen disputerat vid Lunds universitet.

Fantomsmärta är vanligt efter amputation, den kan kännas brännande, huggande eller stickande och varierar i intensitet. I en del fall blir smärtan så svår att den blir invalidiserande. Men hur uppstår fantomkänslor och fantomsmärta?

– Det vet vi inte säkert än, men det finns teorier som bygger på hjärnans förmåga att förändras, så kallad plasticitet. Hjärnan tar hela tiden emot sensoriska signaler från kroppen, och sänder ut motoriska signaler för att styra kroppens rörelser. Området i hjärnan, som tidigare representerade den amputerade handen, lämnas inte ”tomt” utan invaderas av närliggande områden i hjärnan. Studier har visat att ju större omorganisation av hjärnan, desto mer smärta, förklarar Ulrika Wijk, arbetsterapeut som nyligen disputerat vid Lunds universitet.

En del förklarar fantomsmärtan som en ”missmatchning” med hjärnans förväntan. När hjärnan skickar ut signaler och inte får förväntade signaler tillbaka från handen, tolkar den detta som smärta.

”Spegelträning” hjälper en del

Det går i vissa fall att behandla fantomsmärta med läkemedel eller nervblockad, men det hjälper inte alla. Det går också att spegelträna, berättar Ulrika Wijk.

– Personen sitter då vid en spegel bakom vilken den amputerade handen göms. Genom att utföra simultana rörelser med fantomhanden, samtidigt som spegelbilden visar den icke amputerade handen, kan lättnad från smärtan uppstå. Hjärnan får det visuella intrycket av att handen finns kvar samtidigt som bilden dessutom stämmer överens med motoriska signalerna om handens rörelser.

När man berör den del som finns kvar efter amputationen, kan det upplevas som att handen och fingrarna finns kvar. Det går på så vis att hitta punkter på stumpen som representerar individens olika fingrar och dessa punkter bildas en känselkarta, en så kallad Phantom Hand Map.

Ny protes känner av när musklerna spänns

Det här har använts i utvecklingen av en ny handprotes med känselåterkoppling, som tagits fram i samarbete mellan handkirurgimottagningen vid Skånes universitetssjukhus, Lunds tekniska högskola och Aktiv ortopedteknik. Det är i grunden en protes med aktivt grepp som drivs av batterier. Den styrs av elektroder som ligger mot huden och känner av när musklerna spänns.

Skillnaden med den nya protesprototypen som Ulrika Wijk studerat är att den kan ge känselåterkoppling som baseras på lufttryck. Personens känselkarta ritas upp och protesen med luftkuddarna anpassas sedan efter varje individs känselkarta på huden.

Men kan de som inte förnimmer att de har en tydlig känselkarta ha nytta av den nya protesen?

– I en studie undersökte vi om det går att träna upp en känselkarta. Under två veckors tid fick personer som inte amputerats träna en kvart om dagen för att se om de kunde koppla känsel till olika punkter på sin arm: de utrustades med en taktil display och när de upplevde ett tryck på en viss punkt skulle de associera det till tummen, pekfingret, och så vidare. De lärde sig snabbt och effekten höll i sig. Det blir inte den intuitiva upplevelsen av att det är tummen som berörs, men man förstår att det är tummen som berörs när man lärt sig det.

Vill förstå mer om känselkartan

Ulrika Wijk lät sju personer som har amputerats testa protesten.

– Själva kontrollen eller funktionen av protesen var inte bättre än deras vanliga protes, men däremot kunde de bättre identifiera känslan av beröring med den nya protesen. Någon uttryckte det som att banden till protesen stärktes, en annan beskrev att hen kände sig hel.

Av de sju som provade protesen hade fem fantomsmärta. Fyra av dessa rapporterade att de upplevde mindre smärta när de använde protesen. Två av dessa upplevde en stor minskning av smärta.

– Även om det är en liten grupp vi studerat är detta spännande, och vi vill lära oss ännu mer om känselkartan och hur den uppstår och om den förändras över tid. Vi vill också vidareutveckla och förfina det här nya systemet för känselåterkoppling i handproteser, konstaterar Ulrika.

Av: TOVE SMEDS