En av fyra drabbas av den kroniska ledsjukdomen artros. Trots att det sedan länge finns riktlinjer för hur artros bör behandlas är det bara hälften av patienterna som genomgår den rekommenderade grundbehandlingen. I en ny avhandling från Lunds universitet framgår att de existerande riktlinjerna är till god hjälp för artrospatienterna.
Artros kan drabba vem som helst, och blir vanligare efter 40-årsåldern. De vanligaste riskfaktorerna för att drabbas av artros är ärftlighet, övervikt, tidigare ledskada samt ett tungt arbete.
I över tio år har fysioterapeuter och arbetsterapeuter inom primärvården utbildats i att behandla artrospatienter i så kallade artrosskolor. Fokus ligger på träning i kombination med information om sjukdomen och hur det är att leva med den. Fysioterapeut Thérése Jönsson har i sitt avhandlingsarbete tittat på närmare 45 000 av de registrerade patienterna med knä- och/eller höftartros som är registrerade i BOA-registret: har de varit hjälpta av behandlingen, och i så fall till vilken grad? Det är sedan tidigare känt att träning och information lindrar symptomen för patienter med knä- och/eller höftledsartros. Men vilka resultat som just vårdcentralernas artrosskolor (fler än 500 i landet) leder till har varit oklart. Thérése Jönsson jämförde patienternas artrosbesvär före artrosskolan med hur de upplevdes tre respektive tolv månader efter behandlingen.
– Vi såg i vår studie att skolan leder till minskade artrossymptom. Smärtan minskade och den hälsorelaterade livskvaliteten ökade. Färre åt läkemedel, färre var sjukskrivna och färre var rädda för att röra på sig. Det var också färre som önskade operation, berättar Thérése Jönsson.
Träning minskar upplevd smärta
I nästa delstudie låg fokus på smärta. Spelade det någon roll vilka delar av behandlingen patienterna genomgick för hur stark smärta de skulle uppleva? Tre patientgrupper jämfördes: patienter som enbart genomgått teoridelen, patienter som tagit del av teori plus hemträning samt de som fått teori plus handledd träning i grupp. En jämförelse gjordes också mellan upplevd smärtminskning hos patienter med höftartros och de med knäartros.
– Resultatet visade att de patienter som deltagit i träningsdelen, oavsett om denna skedde hemma eller i handledd grupp, upplevde en större smärtminskning jämfört med dem som bara fick teoridelen. Och för personerna med knäartros minskade smärtan mer än för dem med höftartros.
De som före behandlingen inte hade så frekvent smärta, som på förhand inte önskade operation, som bara hade artros i ena knäet eller ena höften och som inte led av övervikt hade högre chans att uppnå minskad artrosrelaterad smärta.
Svårt att göra livsstilsförändringar
I en klinisk studie jämfördes patienter som deltog i artrosskola med patienter som inte gjorde det, och resultatet visar att varken stillasittande eller fysisk aktivitet påverkades av skolan. Thérése Jönsson menar att detta visar på svårigheten med att förändra livsstil och beteende.
– Det är vanligt med samsjuklighet i form av hjärt-/kärlsjukdom, högt blodtryck och diabetes bland dem som har artros. Därför behöver vi fokusera mer på övergripande hälsoinsatser, inte bara tänka ”knä” eller ”höft”. Vi ser också ett behov av att bättre implementera riktlinjerna för artros i hela landet, så att patienterna ska få en jämlik vård och behandling. Och vi skulle behöva hitta strategier för att hjälpa patienter att förändra livsstil och beteenden – och välkomna träning och fysisk aktivitet, säger Thérése Jönsson.
Text: ERIKA SVANTESSON
Artikeln är tidigare publicerad som nyhet från Lunds universitet