För sköra äldre är existentiell ensamhet ett lidande som främst visar sig i övergångsfaser, visar en studie som gjorts ur närståendes i perspektiv. Det är när man lämnar en trygghet och inte vet vad som väntar framöver, som man känner sig som mest ensam och sårbar. Men samtal kan hjälpa, om vi vet i vilka situationer behovet uppstår och hur vi kan upptäcka det.

Ensamhet är ett brett fält. Den typ av ensamhet som är enklast att upptäcka är social ensamhet genom att exempelvis se hur många som bor själva eller äter ensamma.

– När man arrangerar aktiviteter är det ofta den sociala ensamheten man vill komma åt, men ensamhet är så mycket större. Så vill man göra något åt den så är det viktigt att veta vilken sort man pratar om, säger Helena Larsson, doktorand i vårdvetenskap vid Malmö universitet.

Existentiell ensamhet beskrivs som en djupare form av ensamhet, ett lidande, som kan upplevas även om man inte lever i social eller fysisk ensamhet. Just denna typ av ensamhet är relativt outforskad.

– Vi vill ju kunna lindra, då är en förutsättning att veta vilka situationer existentiell ensamhet framträder och hur vi kan upptäcka det, så att samhälle och vårdpersonal kan gå in och stötta lite extra när det behövs, berättar Helena Larsson.

Närstående har en viktig roll

Sköra äldre är en utsatt grupp och existentiella frågor blir viktigare när man närmar sig livets slutfas. Det har det större projektet Existentiell ensamhet – en utmaning i vården av svårt sjuka äldre personer (LONE) tagit fasta på, vars syfte är att utforska den existentiella ensamheten hos sköra äldre utifrån olika perspektiv – sköra äldre personers, deras närståendes och vårdpersonalens. Helena Larsson har skrivit sin avhandling inom projektet, med fokus på de närståendes perspektiv.

Läs även: Existentiell ensamhet – att vara ensam omgiven av många?

– Närstående runt omkring är viktiga både från ett samhällsperspektiv och för den enskilda personen. Samtidigt har närstående en komplex roll då de både blir involverade som vårdare och har sin roll som närstående.

Meningsfulla samtal hjälper

Helena Larssons studie visar att existentiell ensamhet framträder i övergångsfaser då man förlorar sin fasta punkt. Det kan vara en plats man måste flytta ifrån, eller en aktivitet man inte längre kan utföra, att man förlorar en partner eller genomgår en annan ofrivillig separation.

Den lindring som närstående främst pratar om är samtalet. Människor som blir bemötta i dessa situationer får lindring av mötet.

– Att få berätta hur man har det och hur man mår, både i formella grupper och informella med familj och vänner, har betydelse. Speciellt med andra som gått igenom samma sak, där man kan mötas kring den erfarenheten. Det är inget nytt, men jag hade kanske inte tänkt mig att det var så viktigt, berättar Helena Larsson.

Avhandlingen: Existentiell ensamhet hos sköra äldre personer: ett närståendeperspektiv

Text: HANNA SVEDERBORN

 

FAKTA

Sköra äldre definieras i studien som minst 75 år och i behov av varaktig vård och omsorg för att klara av sitt vardagliga liv.

Avhandlingen utforskar närståendes egna upplevelser av existentiell ensamhet, deras uppfattningar om sköra äldre personers existentiella ensamhet samt kontrasterna mellan upplevelser och uppfattningar.

Det finns ytterst lite forskning om existentiell ensamhet och få tidigare empiriska studier. Existentiell ensamhet förekommer mest i teoretisk forskning inom filosofi, teologi och psykologi.