Illustration äggstockscancer: istock.com/fruttipics

Historiskt sett har äggstockscancer behandlats som en enda sjukdom med kirurgi och cellgifter som standardbehandling. Detta trots vetskapen om att cellgifter inte har tillräckligt bra effekt på tumörer med ett visst utseende i mikroskopet. Faktum är att äggstockscancer är inte bara en sjukdom, utan en hel grupp av sjukdomar. Detta har betydelse för hur varje enskild patient ska behandlas.

Sofia Westbom Fremer, doktorand vid Lunds universitet, skriver här om sin forskning.

Dagligen insjuknar två kvinnor i äggstockscancer i Sverige och hälften av dessa dör av sjukdomen inom fem år. Betydligt fler drabbas av bröstcancer, men där är överlevnaden mycket högre – nio av tio lever fem år efter att de fått diagnosen.

Den behandling mot äggstockscancer vi har idag är inte tillräckligt bra och ibland måste vi ge behandling som vi vet inte har så god effekt. Det finns inte något alternativ. Vi vet att de olika typerna av äggstockscancer har särskilda egenskaper då de svarar olika på behandling, har olika uppkomstmekanismer, spridningsmönster och olika grad av ärftlighet. De ser även olika ut i mikroskopet.

Behandlingen mot cancer har sedan millennieskiftet breddats. Nya målstyrda läkemedel som kan användas på mindre grupper av patienter med skilda cancerdiagnoser har sett dagens ljus. Även om kunskapen inom just äggstockscancer inte är lika stor som inom vissa andra cancerformer, har man även här sedan några år börjat med mer individanpassad behandling.

Bland de som har den vanligaste typen av äggstockscancer finns en undergrupp som har en speciell genförändring som gör deras tumörer känsliga för ett särskilt läkemedel, så kallade PARP-hämmare. Vi vet också att andra patienter med denna diagnos har liknande genförändringar i sina tumörer och troligtvis också kunde behandlas med samma medicin. Problemet är att vi idag har svårt att hitta dessa patienter och man vill inte ge behandlingen i onödan då den kan ha svåra biverkningar och dessutom är kostsam.

Vår forskargrupp försöker därför ta fram ett enkelt test som skulle kunna förutsäga vem som kan ha nytta av exempelvis behandling med PARP-hämmare. Med hjälp av mikroskopet försöker jag kartlägga olika proteiner som bland annat styr hur tumörcellerna delar sig. Därigenom hoppas jag kunna hitta sätt att enklare identifiera andra patienter som kan vara hjälpta av den här målriktade medicinen.

Om vi kan visa vilka svagheter varje cancertumör har kan vi hitta nya sätt att angripa den på. Förhoppningsvis kommer det leda till att vi i framtiden ha betydligt mer effektiva behandlingar av alla de olika typerna av äggstockscancer.

Text: SOFIA WESTBOM FREMER

Läs mer: Nya rön om genetiken vid äggstockscancer