Från helt frisk till dödssjuk på bara några timmar. Därefter amputation av båda benen och en lång vandring genom mörker – fram till revanschen i triathlon. Det här är en berättelse om sepsis och om att aldrig ge upp.
Allt började som vanligt, den där dagen i mars 2012. Shahrzad Kiavash var 28 år, färdig civilingenjör, jobbade på en marknadsavdelning och gillade att träna. Livet var hektiskt men kul.
Som så många andra gånger valde Shahrzad att avsluta med ett träningspass efter jobbet, men på hemvägen från träningen började hon må dåligt. Till en början kändes det som en begynnande influensa. Under kvällen blir hon allt sämre, har hög puls, ont i magen och får svårt att andas. Hon ringer efter ambulans, de kommer men tror att det är något stressrelaterat, kanske panikångest. De råder henne att inte vara ensam och hon ber sin lillebror att komma över. Det räddar förmodligen hennes liv. För fram emot morgonen kollapsar Shahrzad i köket, körs i ilfart till Södersjukhuset i Stockholm där man konstaterar sepsis. Hon är nu knappt kontaktbar, blir sövd och minns ingenting av de följande 13 dagarna då hon svävar mellan liv och död. Hon har drabbats av en ovanligt aggressiv bakterieinfektion, meningokocksepsis, och läkarnas besked till familjen är att hon har mindre än en chans på tio att överleva.
Alla organ hade sviktat
– När jag väl vaknade efter 13 dagar var den värsta krisen över. Jag skulle överleva, men läkarna visste inte hur mycket min kropp hade skadats. Alla mina organ hade sviktat och blodcirkulationen kollapsat, berättar Shahrzad Kiavash.
Mirakulöst nog återhämtar sig hennes kropp – förutom fötterna och underbenen. I två månader försöker läkarna sedan göra allt för att rädda hennes ben, men tvingas till sist ge upp och amputera.
Trots att läkningen efter amputationen tog lång tid, levde Shahrzad på hoppet om att snart få prova ut sina proteser och att livet skulle börja återvända till hur det var förut.
– Hur svårt kan det vara, tänkte jag, men det visade sig vara svårare än jag kunnat föreställa mig. Jag trodde att proteserna skulle kännas mer som riktiga fötter, men så var det inte. Det var stelt och tungt. Jag började inse att jag kanske aldrig mer skulle kunna gå obehindrat. Det var nu det blev jobbigt på riktigt.
Fanns inga svar
Shahrzad får börja träna i gå-skola. Det är tungt, inte minst på det psykiska planet. Så gott som alla andra är mycket äldre, majoriteten är personer med diabetes som efter många års sjukdom tvingats amputera ett, eller båda, benen.
– När jag såg de gamla träna var det som att åldras 50 år på ingen tid alls. Jag hade så många frågor om framtiden, vad jag kunde förvänta mig, skulle jag kunna lära mig gå obehindrat, skulle jag kunna få barn och så vidare. Men det fanns ingen som kunde ge svar på mina frågor.
Nu följer en mörk period, med många mörka tankar. Shahrzad är deprimerad och många gånger på väg att ge upp. Men till sist börjar det att vända.
Personlig tränare blev vändningen
– Jag såg hur min familj påverkades av att se mig så ledsen. De mådde också dåligt. De föreslog att jag skulle träffa en psykolog, men efter några gånger insåg jag att det inte var det jag behövde. Jag hatade min rullstol och var trött på att vara fånge i den. Jag behövde en personlig tränare!
Och så fick det bli. Shahrzad börjar träna på gym, till en början gör hon sina övningar krypande. Hon peppas av sin tränare som föreslår att hon ska sätta upp ett mål, kanske en tävling att sträva mot. Och det blir inte vilken tävling som helst, Shahrzad börjar träna för triathlon.
– Jag hade elva månader på mig att komma i form och tvivlade nästan hela tiden på att det skulle gå. Samtidigt gav det livet en mening. Det var skönt att vakna på morgonen och veta att jag hade ett mål. Det fick mig att orka gå upp.
Om att aldrig ge upp
2015, tre år efter de dramatiska dagarna då hon svävade mellan liv och död är det dags för triathlon. Det är ett ”vanligt” lopp, hennes medtävlare har två friska ben.
– Det var jobbigt men kul och jag fick en riktigt bra placering. Det här var min revansch!
Idag jobbar Shahrzad Kiavash i eget företag med att ge föreläsningar om sin väg tillbaka, om att aldrig ge upp. Hon sitter också i styrelsen för Sepsisfonden.
– Det har varit som terapi för mig att få berätta. Men jag vill också sprida kunskap om sepsis, om vilka signaler man ska vara uppmärksam på. Ibland tänker jag att om jag hade tänkt sepsis den där kvällen när ambulansen kom första gången, då hade jag kanske kommit in tidigare.
– Och för dem som ändå drabbas vill jag vara en förebild. Jag önskar att mitt nuvarande jag hade funnits för mig när jag blev sjuk, att någon hade kunnat ge mig hopp inför framtiden.
Text: EVA BARTONEK ROXÅ
Lär dig känna igen symtom vid sepsis
