Kajsa Paulsson bestämde sig tidigt för att bli genetiker. Sedan några år tillbaka driver hon en forskargrupp på Lunds universitet, där hon forskar på den vanligaste barncancerformen, akut lymfatisk leukemi (ALL).

ALL innebär cancer i de vita blodkropparna – alltså i immunförsvaret. Eftersom sjukdomen är vanligare hos barn än hos vuxna, tror forskarna att det har att göra med att immunförsvaret håller på att byggas upp i barndomen då celldelningar sker oftare.

– Vid ALL sker mutationer i arvsmassan vilket ibland gör att det bildas extrakromosomer i cellerna. Människan har ju normalt 46 kromosomer, men vid ALL kan man hitta upp till 67 kromosomer i en och samma cell, säger Kajsa Paulsson, forskare vid Lunds universitet.

De gener som sitter på extrakromosomerna blir på grund av sjukdomen mer aktiva, vilket medför en obalans i cellerna som då till exempel kan börja dela sig snabbare. Vi bär alla på tumörceller i vår kropp, men normalt sett tar immunförsvaret hand om dessa och oskadliggör dem. För att leukemi ska kunna utlösas sker alltså vid en viss tidpunkt ett komplext samspel mellan specifika celler samt en extra, okänd komponent – till exempel en mutation. Många mutationer uppstår kanske redan i fosterlivet då man har en kraftig tillväxt, men det är ingen som riktigt vet än.

Se föreläsningen där Kajsa Paulsson berättar om hur arvsmassan styr utvecklingen av cancer

Tuffa behandlingar

ALL är dock den av barncancersjukdomarna som har den högsta överlevnadsprocenten och fler än nio av tio barn som drabbas överlever.

– Men så länge barn dör av sin cancer kan vi aldrig nöja oss. Dagens behandlingar är också oerhört tuffa och även om det är ovanligt så händer det att barn dör av själva behandlingen.

Den hårda cellgiftsbehandlingen slår generellt på alla celler som delar sig, vilket påverkar hela kroppen och kan ge biverkningar för resten av livet. Nu försöker forskarna istället hitta målinriktade terapier som bara ger sig på cancercellerna.

– Nyligen har vi undersökt en genvariant som finns i en ganska stor del av befolkningen och som innebär en förhöjd risk att få leukemi. Riskökningen i sig är så liten att den inte kan användas för att avgöra vem som kommer att få leukemi, men att förstå mekanismerna bakom kan hjälpa oss att hitta läkemedel som slår mot de rätta processerna i cellerna, avslutar Kajsa Paulsson.

Text: ÅSA HANSDOTTER