Under senare årtionden har medellivslängden hos personer med intellektuell funktionsnedsättning ökat markant. Med fokus på individ och självbestämmande kan ledare inom LSS-verksamheterna värna insatserna för ett hälsosamt åldrande – men det kan samtidigt behövas kommunala strategier för att säkra ett sådant. Det visar Maria Johanssons licentiatavhandling.

Bakgrunden till studien var bland annat att WHO uppmärksammat att de personer med intellektuell funktionsnedsättning som når hög ålder inte får samma möjligheter till insatser för ett aktivt och hälsosamt åldrande som andra äldre. Internationell forskning i ämnet är eftersatt, men det har ändå kunnat visas att hälsoproblem hos äldre med intellektuell funktionsnedsättning förbises. Hur det ser ut specifikt i Sverige är oklart.

Ledare för LSS-verksamhete

Maria Johansson har tagit avstamp i verksamhetsledare på gruppboenden och daglig verksamhet inom LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade). Dessa ledare har stort inflytande över villkoren för ett gott åldrande, och för hur behoven av stöd, service och vård tillgodoses.

Därför har Maria Johansson satsat på intervjuer med ledare för LSS-verksamheter för att söka svar på sina frågor om hur det är beställt med det hälsosamma åldrandet för personer med intellektuell funktionsnedsättning. I denna kvalitativa studie deltog 20 personer inom LSS-verksamheter, samtliga på chefsnivå på antingen gruppboende eller i daglig verksamhet.

Aktiviteter otillgängliga efter pensionering

I studiens resultat framkom temat Ett åldrande i beroende, som visar på ett beroende av personalen i vardagen. Ledarna uttryckte att det med åldrandet följde ett ökat och specifikt behov av stöd och vård, såsom nya hjälpmedel och god kunskap om hälsoproblem. Det var viktigt att detta ökade behov dokumenterades, konstaterade de intervjuade ledarna. De såg också att de äldre, efter pensioneringen, gick miste om aktiviteter som tidigare erbjudits i den dagliga verksamheten. Inte heller frivilliga krafter eller kommunen hade aktiviteter för denna grupp, så aktiviteter blev alltså otillgängliga efter pensioneringen.

När de äldre slutat på daglig verksamhet krymper alltså deras sociala nätverk. Ledarna betonade att de äldres ökade behov av stöd anpassades individuellt, men samtidigt berördes inte åldrandet och gemensamma behov som äldre har särskilt mycket i intervjuerna. Det kan, konstaterar Maria Johansson, finnas behov av kommunala strategier och policydokument rörande ett hälsosamt åldrande för denna grupp och för att specifikt kunna möta dessa äldres behov.

Text: ERIKA SVANTESSON 

Artikeln är tidigare publicerad av Medicinska fakulteten vid Lunds universitet