Att som patient bli tagen på allvar. Och att som närstående få avlastning i en betungande vårdsituation. Det är det viktigaste i hur ambulanspersonal bemöter människor vid icke-brådskande utryckningar, visar Andreas Rantalas nya avhandling som slår ett kraftigt slag för personcentrerad vård. Dagens medicinska system är i mångt och mycket motsatsen till sådan, säger forskaren som disputerar fredagen den 15 september.
Hans enkla råd: se personen, inte patienten.

För ambulanspersonalen är det ännu en dag på jobbet. Men för den som ringer 112 och ber om hjälp är det långt ifrån en vanlig dag. Situationen inrymmer stor sårbarhet, stress och oro, och då är bemötandet från vårdpersonalen ofta avgörande för patientens eller den närståendes upplevelse. Andreas Rantala, doktorand i forskargruppen Vård i högteknologisk miljö och själv ambulanssjuksköterska, vet hur denna verklighet kan se ut – såväl för den som slår larm som för den personal som kommer till platsen.

Ett nytt system gör det sedan några år tillbaka det möjligt för ambulanspersonalen att, vid icke-brådskande situationer, hänvisa patienten till andra vårdnivåer än akutmottagningen. Patienten ombeds kontakta jourläkare eller vårdcentral, eller får kvarstanna i hemmet med egenvårdsråd. Strax efter att detta system sjösatts började det dyka upp klagomål över ambulanspersonalens bemötande. Mest missnöjda verkade just de vara som efter sitt larmsamtal fick ambulans skickad till sig – men sedan inte fick följa med i den till akuten.

– Det var inga medicinska fel begångna, utan det var något annat som ”skavde”, säger Andreas Rantala.

Han har genomfört intervjustudier och enkäter med patienter och närstående som larmat 112, fått ambulans skickad till sig – och sedan bedömts som icke-brådskande och inte fått åka med. Uppemot hälften av alla ambulansutryckningar i Sverige har visat sig vara av icke-brådskande art. Men, återigen, den som ringer upplever inte situationen som sådan. Andreas Rantalas resultat visar att det avgörande är att patienten känner sig tagen på allvar. För närstående är känslan av att bli avlastad i en pressande vårdsituation det viktigaste.

– Det finns uppenbarligen ett stort problem med detta. Egentligen är det ju extremt goda förutsättningar för ambulanspersonalen eftersom de bara har en patient åt gången att fokusera på. Å andra sidan är det inte lätt för ambulanspersonalen att tänka utanför det obligatoriska prioriteringssystem som finns och som är helt medicinskt orienterat.

”Riktlinjerna bör ses över”

En början till ett bättre, mer personligt bemötande vore enligt honom att på ett bra sätt mäta och utvärdera upplevelsen av ambulanssjukvården. Hans resultat visar att de medicinska riktlinjerna för triage (prioritering) och behandling inte understödjer känslan av att bli tagen på allvar och bli avlastad hos patient och närstående. Om riktlinjerna ses över och justeras i enlighet med de behov som hans forskning visar på – ja, då kan också den personcentrerade vården få fäste på riktigt, säger Andreas Rantala.

– Personcentrerad vård är att se en person med en sjukdom, inte sjukdomen hos en person. Det handlar om att bli lyssnad till, sedd, trodd och hörd. Att det är du som patient eller närstående som har tolkningsföreträde och självbestämmande.

Han har ofta fått frågan ”vad kommer ni med” när en patient körs in till akuten. Men nej, vi kommer inte med något, vi kommer med någon. Det finns en rollkonflikt inbyggd i detta också, säger Andreas Rantala, med personer som redan när de utbildar sig till ambulanssjuksköterska tänker att det ska vara blåljus hela tiden – medan yrkets verklighet inte ser ut så.

– Vi måste hitta strategier för att både ta personer på allvar och fånga upp deras fysiska symptom. Vad vi säger och hur vi beter oss i situationen är jätteviktigt. Jag hoppas att beslutsfattarna tar till sig detta och att min avhandling kan bidra till det.

Personcentrerad ambulanssjukvård gör skillnad

Vid nordvästra Skånes ambulansenhet har arbetet med personcentrerad ambulanssjukvård redan kommit en bit på väg, och där märks redan skillnad, säger Andreas Rantala. Förr pratades det ofta om ”skitturer” mellan kollegor, alltså uppdrag som personalen inte tyckte att ambulanssjukvården skulle hantera.

–Så pratas det inte längre. Och om någon ändå skulle göra det, skulle det genast möta mothugg. Det har skett en stor och positiv förändring. Alla personer som fått en ambulans skickade till sig betraktas nu att tillhöra ambulanssjukvården och får den bedömning och vård som de har rätt till.

Text: ERIKA SVANTESSON

Artikeln är tidigare publicerad på Lunds universitets hälsovetenskapliga institutionens hemsida.