Med en allt äldre befolkning är det nödvändigt att hitta nya sätt att arbeta med hemvård, och robotteknik kan vara ett av dessa. Det menar Susanne Frennert, som nyss disputerat i Rehabiliteringsteknik vid Designvetenskaper, LTH. Hon har undersökt vad som händer i äldre människors vardag när robotar flyttar in, och en insikt är att robotar för äldre ofta tas fram med en skev bild av hur äldre är och vad de behöver.

Susanne Frennert, nydisputerad forskare vid Institutionen för designvetenskaper vid LTH, tror att robotar kommer att bli fler och mer självklara i framtidens hem. Det gäller både fysiska robotar och sådana likt Siri i telefonen. Om användarna involveras redan i designprocessen kan robotar bli ett bra komplement till mänsklig hjälp för äldre i framtidens hemvård, förutspår hon.

Något Susanne Frennert i sin forskning har kommit fram till att äldre personer är mycket mer kräsna än vad tillverkarna av robotar för äldre tror.

Vad kan roboten göra för mig?

− De äldre vill veta vad robottekniken kan göra för dem och är inte intresserade av en hjälpande robot i hemmet om den inte tillför något vettigt, säger Susanne Frennert, som menar att många tillverkare har en syn på äldre som passiva mottagare och att den stereotypen av äldre styr hur robotarna utvecklas.

Roboten Hobbit ska fungera som stöd, kommunikationshjälpmedel och sällskap för äldre. Tre veckor i taget bodde Hobbit hos de äldre användarna medan Susanne Frennert studerade samspelet. Vad som framkom är att roboten ofta användes mer som underhållning än som ett praktiskt stöd. Hobbit visade sig dessutom vara lite otymplig och ha svårt att navigera i ett vanligt hem med mycket möbler, saker och besök.

− I vardagen flyttar man på möbler och barnbarn kommer på besök. Då stämmer inte de digitala kartorna som roboten navigerar efter och det kan bli svårt för den att plocka upp saker från golvet eller larma om någon har fallit, säger Susanne Frennert.

Klarar än så länge inte stökig hemmiljö

Tidigare studier av robotar har gjorts utanför den kontext de egentligen ska befinna sig i. Man har testat dem med användare i labbmiljöer, men inte i vardagliga sammanhang. I hemmet finns möbler, trösklar, mattor, ljusreflektioner från lampor och mycket kringaktiviteter som Susanne Frennert menar att utvecklare sällan tar hänsyn till i labbet.

− Man måste titta på roboten i sitt sammanhang. Den måste passa in i den fysiska miljön, den tekniska miljön och i den sociala kontexten.

Det är tydligt att framtidens robotar måste anpassa sig efter människan och det sammanhang hon befinner sig i och inte tvärtom, menar Susanne Frennert.

− Robotarna bör ha mer artificiell intelligens och lära sig förstå människans mönster och när det är lämpligt att störa och inte. Det är inte alltid läge att roboten påminner om att det är dags att ta medicin. Har man besök hemma kanske man inte vill bli störd. Robotens timing måste helt enkelt funka.

Bör utvecklas i samarbete med äldre

Från de äldre användarna har Susanne Frennert i sina studier fått många förslag på hur robottekniken i framtiden kan utvecklas för just dem. En del menar att deras vardag skulle bli lättare om roboten hjälpte till att sortera i de stora informationsflöden som omger dem, medan andra vill ha hjälp med städning och få påminnelser om att det är dags att röra på sig.

− Tyvärr speglar många robotar som utvecklas för äldre idag attityder, värderingar och normer om äldre människor som sjukare, mer sinnessvaga och mer orörliga än vad majoriteten av äldre faktiskt är. Tar man istället fasta på äldres vitalitet, livserfarenhet och visdom vid utvecklingen av robotar kan tekniken bli riktigt användbar för den målgruppen i framtiden, säger Susanne Frennert.

Text: JESSIKA SELLERGREN 

Texten är en återpublicering från Lunds tekniska högskola