Människor och andra däggdjur har två njurar, men bara ett hjärta och en hjärna. Varför är det egentligen så?
– För att njurarna är så viktiga, förstås! säger Diana Karpman – lite på skoj och lite på allvar. Som överläkare och professor i njurmedicin tycker hon verkligen att dessa organ är bland de viktigaste i kroppen.

Hos en frisk person för njurarna en rätt undanskymd tillvaro. Men den som är njursjuk, på grund av en medfödd missbildning eller till följd av t.ex. en infektion, vet hur viktiga de är. Njursvikt är ett allvarligt tillstånd som påverkar hela kroppen och på sikt kan bli dödligt.

Diana Karpman var den som grundade verksamheten för barnnefrologi – njurmedicin för barn – vid SUS i Lund, som idag tar hand om omkring tusen unga patienter varje år. Hon har också en egen forskargrupp, inriktad på de molekylära mekanismerna bakom njursvikt. Hennes långa arbetsdagar kan ibland sträcka sig in på nätterna, när slutdatum för en viktig ansökan eller en viktig forskningsartikel närmar sig.

Nu kan hon satsa på mer långsiktiga projekt

Arbetet har dock gett stor utdelning. Region Skåne utsåg förra året barnnefrologin i Lund till 2015 års ”Centre of Excellence in Health”, och under våren blev Diana Karpman både invald i Vetenskapsakademien och utnämnd till Wallenberg Clinical Scholar.

En sådan Wallenberg-utnämning innebär ett femårigt forskningsanslag på sammanlagt 15 miljoner kronor, tänkt att ge den belönade forskaren andrum från ansökningskarusellen och chansen att satsa på mer långsiktiga projekt. Förutom Diana Karpman ingick ännu en LU-medicinare, hjärt-kärlforskaren Olle Melander, i årets fem Wallenberg Clinical Scholars.

– Anslaget gör det möjligt att bedriva translationell forskning om orsakerna till njursvikt – att hämta frågeställningar hos patienterna, studera dem på labbet och föra tillbaka svaren i form av bättre behandlingsmetoder, säger Diana Karpman.

Tarmbakterier som orsakar njursvikt?

En av hennes frågeställningar handlar om kopplingen mellan EHEC-infektioner i tarmen och njursvikt. EHEC (enterohemorragiska Eschericha coli) är en bakterie som ger svåra tarminfektioner, och hos 10-15 procent av alla patienter också kan leda till njursvikt och dödsfall. Det märkliga är dock att EHEC-bakterien binder till tarmslemhinnan men inte sprider sig i blodbanan. Bakterien stannar alltså i tarmen, men hur kan den då påverka njurarna?

– Bakterien släpper ut ett toxin, ett giftämne, i tarmen. Detta binder till blodkroppar, som så småningom ”knoppar av” små blåsor som kallas vesiklar. Dessa för med sig giftämnet till njurarna, säger Diana Karpman.

Hon tror att samma mekanism spelar in också i andra fall, som när inflammation i blodkärlen leder till njursvikt. Även i dessa fall kan det vara små vesiklar som bär med sig skadliga ämnen till njurarna.

Att blodcellerna knoppar av små blåsor fulla med gifter och inflammatoriska ämnen är antagligen viktigt för dem själva. Därför är det inte där som stöten ska sättas in, menar Diana Karpman. Hon vill i stället försöka hindra att vesiklarna kommer in i  njurarna och skadar dem.

– Vi har faktiskt hittat en hel del ämnen som skulle kunna bromsa den processen. Det är välkända substanser som i vissa fall redan används som läkemedel, säger hon.

Positivt jobba med barnpatienter

De läkare som specialiserat sig inom barn-njurmedicin har en positiv uppgift i så motto att njurskadan kan minskas genom aktiv behandling. I svåra fall kan njursjuka barn få en ny njure genom transplantation, sedan någon förälder eller mor- och farförälder donerat en njure.

– Man kan transplantera så små barn som ett- och tvååringar med en vuxen njure. Den tar ju mer plats i bukhålan än barnets egen njure, så de övriga organen får maka på sig, men det brukar gå bra, säger Diana Karpman.

Att ett tvåårigt barnbarn får en 60-årig njure av en mor- eller farförälder kan te sig märkligt, men är numera inte ovanligt. Och den donerade njuren håller längre i sin nya miljö.

– Alla hormoner och tillväxtämnen som finns i barnets kropp är bra för den transplanterade njuren. Den blir faktiskt föryngrad, så den kan fungera bra i flera årtionden innan det eventuellt blir dags för en ny transplantation, förklarar Diana Karpman.

Text: Ingela Björck