Här skriver doktoranden Vala Flosadottir själv om sin forskning:

Vintern är slut, skidorna är tillbaka i förrådet och de flesta av oss börjar blicka fram mot sommarlov och semester. För en del kan vintersäsongen dock ha resulterat i ett oväntat avbrott i den kommande vardagen. En felsväng i skidbacken med en knäskada som följd vilket kan medföra ödesdigra konsekvenser. Nu finns det nya rön som tyder på att det går att minska de långsiktiga följderna av en plötslig knäskada.

Rehabiliteringen av en knäskada kräver tid, träning och massvis med tålamod och trots det blir det inte alltid ett lyckat resultat. Så både på kort och på lång sikt kan en knäskada innebära en försämring på många livsområden. Det som en gång har varit självklart har plötsligt blivit svårt eller omöjligt. Den fysiska förmågan är nedsatt, livskvaliteten blir lidande och det kan bli svårt att fortsätta med tidigare fritidsaktiviteter. Knäet upplevs helt enkelt inte som en pålitlig del av kroppen längre.

Muskler, dem har vi massor av och vi använder dem hela tiden medvetet och omedvetet. Skelettmusklerna är de muskler som vi har bäst koll på och kan styra själva med vår egen vilja. Men hur duktiga är vi på att styra dem? Kan vi träna upp och förbättra den styrningen? Och spelar det egentligen någon roll?

När en led skadas då används de närliggande musklerna inte alls eller mycket mindre under en viss tid. Det gör att musklerna både blir svagare och svårare att styra. Postural orientering eller den viktiga förmågan att stabilisera de olika kroppsdelarna i relation till varandra och omgivningen utmanas därmed och blir nedsatt. Det medför onödig och riskfull belastning för kroppen. Turligt nog kan stabiliseringsförmågan testas, tränas upp och förbättras genom målinriktad träning.

Forskargruppen Muskuloskeletal funktion vid Lunds universitet har nu tittat närmare på sambandet mellan stabiliseringsförmågan och de långsiktiga konsekvenserna av en knäskada. Det har visat sig att de personer som ett par år efter sin knäskada är dåliga på att stabilisera sina kroppsdelar i relation till varandra och omgivningen riskerar att längre fram inte lita på sitt knä.

Detta tyder på att rehabilitering av knäskador bör inkludera målinriktade övningar för att förbättra stabiliseringsförmågan så att tilltron till knäet och dess funktion kan förstärkas. Då ska en knäskada inte stå i vägen för någons tro att kunna fjällvandra, hoppa iland från en båt eller åka skidor igen.

Text: VALA FLOSADOTTIR,

doktorand vid Institutionen för Hälsovetenskaper, Lunds universitet