Fysisk aktivitet på recept ökar, men inte så snabbt som många hoppats på. En ny avhandling från Lunds universitet visar på flera reservationer från läkare som kan förklara den uteblivna succén.

Trots att den fysiska inaktiviteten kostar samhållet sex miljarder om året och att endast 40 procent av alla i åldern 18-64 år motionerar regelbundet, är fysisk aktivitet på recept (FaR) en metod som används i liten utsträckning. Läkarna har en nyckelroll, även om recepten får förskrivas även av annan legitimerad vårdpersonal.t

– De läkare på vårdcentraler som deltog i studien efterlyser framför allt tydligare rutiner kring förskrivningen. De vill även se mer forskning om effekten av FaR som metod för att trovärdigheten ska öka, berättar Gerthi Persson, doktor i medicinsk vetenskap vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö på Lunds universitet.

Svar ger ledtrådar

Gerthi Persson är legitimerad fysioterapeut och nu aktuell med en avhandling om fysisk aktivitet som behandlingsmetod i primärvården. I en kvalitetsstudie som bygger på intervjuer med läkare från flera sydsvenska vårdcentraler har hon undersökt deras erfarenheter av FaR.

Intervjusvaren kan inte generaliseras till att gälla hela läkarkåren, men de ger flera ledtrådar till varför receptförskrivningen ännu ligger på en relativt låg nivå sedan metoden introducerades på allvar i början av 2000-talet:

• Läkarna var positiva till att främja fysisk aktivitet hos patienten, men att skriva recept på det ansågs onödigt.
• Läkarutbildningen är inriktad på traditionell farmaceutisk behandling vilket gör det ovant att ordinera FaR.
• Läkarkolleger, sjuksköterskor och patienter förväntar sig snabba resultat av ordinerade behandlingar. Men det tar längre tid för fysisk aktivitet att visa resultat än läkemedel, en ändring av yrkesrollen krävs därför för att främja fysisk aktivitet som instrument för hälsan.
•  Tidsbrist. Det går åt mer tid för att hålla motiverande samtal, dosera fysisk aktivitet och att följa upp utvecklingen än vad som behövs vid traditionell läkemedelsförskrivning.
• FaR har alltjämt låg status och låg prioritet som behandlingsmetod.
• Förskrivningsrutinerna för FaR är vaga och varierar dessutom mellan olika vårdcentraler. Läkarna önskade en koordinerande stödfunktion där patienten kan få hjälp i omställningen till en ny tillvaro med mer fysisk aktivitet.

I avhandlingen undersöktes även möjligheter att öka förskrivningen av FaR på vårdcentraler. En vårdcentral i Blekinge fick på prov stöd av fysioterapeuter som avlastade läkarna genom att de tog hand om motiverande samtal och rådgivning till patienterna.

Ekonomisk morot inte särskilt effektiv

Vårdcentralen jämfördes med övriga vårdcentraler i Blekinge, som jobbade vidare på samma vis som tidigare. Vid vårdcentralen med stöd från fysioterapeuter ökade förskrivningen av fysisk aktivitet åtta gånger mer än i gruppen med de andra vårdcentralerna.  Även ekonomiskt incitament provades, men det gav endast marginell ökning av antalet FaR.

– En viktig slutsats är att tillvarata de resurser som finns i vården genom  att använda olika professioners kompetens  i teamsamverkan för optimal effekt av FaR. Det krävs också att vi förenklar och utvecklar rutinerna kring förskrivningen på olika vis, kommenterar Gerthi Persson.

I avhandlingen studeras även hur migration inverkar på fysisk aktivitet, och med särskilt fokus på kvinnor som invandrat till Sverige från Somalia.

Text: BJÖRN MARTINSSON

Artikeln är tidigare publicerad av Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 18 december 2014