För första gången testas en behandling av typ 2 diabetes som riktar sig mot själva sjukdomsmekanismen, inte som tidigare enbart mot symtomen. Och för första gången används kunskap om den enskilde individens genetiska riskprofil. Behandlingen återställer helt den bristande förmågan att utsöndra insulin som riskgenen orsakar.

– Konceptet med personanpassad behandling utifrån individens riskprofil har stor potential. Våra resultat visar att det går att blockera effekterna av en vanlig riskgen för typ 2 diabetes, säger Anders Rosengren, forskare och läkare som är ansvarig författare till artikeln i tidskriften Science Translational Medicine.

Blockera skadliga effekten

En milstolpe i projektet som har pågått i flera år var en artikel i tidskriften Science 2009. Flera forskargrupper från LUDC kunde då rapportera att en i befolkningen vanlig genvariant gör den insulinproducerande cellen känslig för stresshormoner. Detta gör att cellens förmåga att utsöndra insulin kraftigt försämras.

Fortsatt arbete visade att ett sedan några år avregistrerat läkemedel, Yohimbin, effektivt blockerade genvariantens skadliga effekter såväl i djurförsök som i experiment med mänskliga donerade insulinproducerande celler. När Yohimbin tillfördes förbättrades kapaciteten att utsöndra insulin.

Genvarianten är vanlig. 30 procent av befolkningen har den och vid typ 2 diabetes är den ännu vanligare, 40 procent av patienterna är bärare.

– Just att det var ett gammalt läkemedel har gjort den här resan mycket snabbare. Medlet var ju redan säkerhetsprövat och godkänt, konstaterar Erik Renström, en annan av forskarna bakom den nu publicerade artikeln.

Nästa naturliga steg

Med en känd sjukdomsmekanism och en metod att neutralisera den var nästa naturliga steg försök på patienter.

50 patienter med typ 2 diabetes rekryterades. 21 av dem hade inte riskvarianten, resten var bärare. Samtliga genomgick en sockerbelastning, ett test som visar hur bra insulinutsöndringen svarar på en sockerprovokation. Inte oväntat var utsöndringen 25 procent sämre hos patienter som hade riskgenen.

Därefter fick alla deltagare i studien vid tre olika tillfällen antingen Yohimbin eller placebo och insulinutsöndringen registrerades igen.

– Yohimbin neutraliserade risgenens effekt. De som hade riskgenen fick samma kapacitet att utsöndra insulin som de utan riskvariant, konstaterar Yunzhao Tang, försteförfattare av den nu publicerade artikeln.

Testas på fler

– Yohimbin måste modifieras för att minimera biverkningar, i detta fall blodtryckshöjning, och för det behöver vi hjälp av en samarbetspartner. Medlet måste också testas på fler patienter innan det kan bli ett kliniskt läkemedel, säger Anders Rosengren och tillägger.– Rent teoretiskt skulle medlet vara effektivt för de 40 procent av typ 2 diabetikerna som är bärare av den genetiska riskvarianten.

Text: TORD AJANKI

Artikeln är tidigare publicerad av Lunds universitet och Diabetesportalen, 9 oktober 2014