Olof kommer åkande på sin skejtboard till intervjun. En lång yngling med håret i en tofs. Ett fast handslag, en stadig blick – man kan inte ana att han förra året var inlagd på psykiatrisk avdelning med diagnosen bipolär typ 1. För psykisk ohälsa syns inte utanpå och vi pratar sällan om det, trots att mer än var fjärde svensk drabbas någon gång i livet.

När Olof är inne i sin maniska period är ingenting omöjligt. Han skejtar fantastiskt, vågar gå fram till snyggaste tjejen, är snabbast i kassan på extrajobbet. Självförtroendet är på topp och han drar igång vansinniga projekt, bryter mot sociala normer, sover nästan ingenting men har ork till allt.

Inget är omöjligt – allting är nattsvart

– Jag känner mig utvald och tror ibland att jag kan läsa andras tankar. En gång trodde jag att jag var nya milleniets Jesus.

En manisk period kan hålla på ett par månader innan han kraschar. Ibland slutar det med inläggning och det slutar alltid med en depression. Under depressionen är allting nattsvart.

Olofs sjukdom började när han var 16 år och bytte linje på gymnasiet. Han slöt sig mer och mer inom sig och gled in i en depression med självhat och apati. Första självmordstankarna kom vid jullovet i ettan och efter det brydde han sig mindre och mindre om skolan. Men det var först i trean som hans flickvän övertalade honom att söka hjälp och skolsköterskan remitterade honom till en psykiatriker.

Slutade med mediciner

– Jag fick ett recept på antidepressiva och efter en fruktansvärd invänjningsperiod på ett par månader, började medicinen fungera. Olof mådde så bra att han inte tyckte att han behövde medicinen längre. Det resulterade i en krasch och uppskurna armar. Han vågade inte gå tillbaka till kliniken där han först fått sin medicin eftersom han trodde att de skulle tycka att han hade misslyckats.

Flickvännen gav till slut Olof ett ultimatum – att söka hjälp annars gjorde hon slut. Olof kom i kontakt med Studenthälsan i Lund och fick för första gången både hjälp med samtalsterapi och rätt medicinering. 2007 fick han slutligen sin diagnos. Den utlöste en lång och djup depression som det blev omöjligt att dölja för omvärlden. Han tvingades berätta för sina nära vänner som stöttade honom fullt ut. I samma veva kom han i kontakt med RSMH – Riksförbundet för mental och social hälsa – där han mötte andra i liknande situation.

Oerhörd befrielse att möta andra

– Det var en oerhörd befrielse att det fanns människor med samma erfarenhet som mig. Skejtboardåkningen har också räddat mig många gånger – den innebär en enorm frihetskänsla!

Idag läser Olof till lågstadielärare och har drygt ett år kvar. Han har en bra medicin och har lärt sig att hantera sin sjukdom på ett bättre sätt.

– Jag har till exempel helt slutat dricka alkohol. För många bipolära är det allt eller inget och då är alkohol inget bra alternativ. Att sova, äta och motionera regelbundet är väldigt viktigt och att försöka att inte stressa.

Bakslag kan komma

Trots att Olof sköter sig fick han förra året ett bakslag då han blev inlagd och sedan sjukskriven.

– Det är det som är förbannelsen med sjukdomen – ibland blir man helt enkelt sjuk utan att det finns någon direkt koppling till en yttre händelse. Det kan vara svårt att acceptera.

Idag är Olof ambassadör för Hjärnkoll (hjarnkoll.se). Han är öppen med sin sjukdom och anser att vi måste prata mer om psykisk ohälsa i Sverige.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Foto: Roger Lundholm