Vad händer när en gammal människa börjar överväga att flytta till ett särskilt boende? Enligt den lag och värdegrund som omger äldreomsorgen ska den äldres självständighet och självbestämmande stå i centrum. Men i verkligheten är det begränsade resurser som avgör.

Därför präglas flyttbesluten av det paradoxala i att vilja värna om dessa riktlinjer samtidigt som det inte är möjligt. Det menar Maria Söderberg som i dagarna lägger fram en ny avhandling i socialt arbete vid Lunds universitet.

Maria Söderberg har undersökt den process som föregår äldre människors flytt till ett äldreboende. Hon har intervjuat äldre som ansökt om plats på särskilt boende samt deras anhöriga och biståndshandläggare i en mellanstor kommun i södra delen av Sverige.

Självbestämmande en omöjlighet

– Det är alarmerande att vi talar om självbestämmande när det faktiskt är omöjligt i verkligheten, säger Maria Söderberg.

På pappret ser det dock ut som om riktlinjerna följs. När den äldre möter en biståndshandläggare för att ansöka om ett särskilt boende så talas det om självständighet och självbestämmande. Men i realiteten har ofta handläggaren redan en klar uppfattning om i vilken mån en flytt kan bli aktuell och samtalet går ut på att få sökande och delvis även anhöriga att acceptera detta.

– Man talar mycket om idealet att kunna klara sig själv i det egna boendet trots att det i praktiken handlar om ekonomi och befintligt utbud av äldreboenden, säger Maria Söderberg.

– Eftersom det idag i princip bara finns plats för de som är i akut behov av omvårdnad så gäller det för handläggarna att skjuta på flytten till äldreboendet in i det längsta.

Platsbristen behöver diskuteras mer

Maria Söderberg är noga med att poängtera det omöjliga i biståndshandläggarnas uppdrag: de ska se till att myndigheten utför sitt uppdrag på ett korrekt sätt samtidigt som de måste vara mycket restriktiva med vilka som får de alldeles för få platserna.

Ett problem, menar hon, kan vara att biståndshandläggarna är en relativt ny yrkeskår. Maria Söderberg efterlyser mer av de strategier och den kåranda som sjuksköterskorna har uppvisat i samband med nedskärningar inom vården.

Maria Söderberg pekar på några av de konsekvenser som det får när handläggarna åberopar idealet om att kunna klara sig själv fast det i själva verket är platsbrist det handlar om.

– De gamla får ofta höra att de är alldeles för friska för att bo på ett äldreboende, att där bara bor människor som inte alls kan klara sig själva, säger Maria Söderberg. På så sätt bidrar handläggarna till att stigmatisera åldrandet och ökar på känslan av att man inte bör ligga samhället till last.

Men det allra största problemet menar Maria Söderberg är att platsbristen inom äldreomsorgen inte får den dignitet som den borde ha på den politiska dagordningen.

– Det behövs mer diskussion om hur välfärden ska se ut och då gynnas ingen av att platsbristen göms bakom en retorik om äldre personers självständighet och självbestämmande, slår hon fast.

Text: ULRIKA OREDSSON

Pressmeddelande från Lunds universitet, 23 april 2014