För Cecilia Holm genomsyrar diabetes hela tillvaron. Som professor och verksam vid Lunds universitets Diabetescentrum har hon vigt sitt yrkesliv åt att ta reda på kopplingen mellan fetma och typ 2 diabetes. Men sedan båda hennes barn drabbats av diabetes typ 1, har ”diabetesen” blivit en faktor som styr livet 24 timmar om dygnet.
Korv och potatismos lyser med sin frånvaro i lunchrummet på BMC i Lund, där professor Cecilia Holm jobbar. Intresset för mat slutar dock inte vid en god och hälsosam lunch.
– Vi nöjer oss inte med att se att man blir smal och frisk av vissa livsmedel, vi vill också kunna förklara de molekylära mekanismerna bakom, och här finns det stora kunskapsluckor, menar hon.
Det är dock först på senare tid som Cecilia Holms forskning till stor del kommit att handla om livsmedel. När Antidiabetic Food Centre startade 2007, som ett tioårigt projekt finansierat av till lika delar Vinnova, livsmedelsindustrierna och Lunds universitet, låg fokus på att förebygga diabetes och fetma inriktat på olika livsmedelskoncept.
En av Cecilia Holms doktorander, Ulrika Axling, startade då ett projekt om nyponets olika förtjänster för vår hälsa. Bland annat visade det att koncentrerat nyponpulver i maten ledde till lägre blodsocker, mindre fett i levern och lägre kolesterolnivåer hos möss. Dessvärre var resultaten inte lika goda för människor.
– Däremot såg vi en sänkning av LDL kolesterol (det ”onda” kolesterolet) och en sänkning av blodtrycket, säger Cecilia Holm.
Provisoriskt lab i köket
Men det var inte mat som ledde Cecilia Holm in på forskarbanan, även om just C-vitaminer råkade vara ämnet för ett specialarbete på gymnasiet och köksbänken hemma i Malmö förvandlades till ett provisoriskt lab där hon gjorde experiment för att se hur olika livsmedel bevarade vitaminhalten …
Från början var hon övertygad om att det var arkitekt hon ville bli. Men bara i smyg, och för att inte avslöja sig för kompisarna gömde hon undan sina ritningar när de kom på besök.
En studievägledare upplyste henne om den begränsade arbetsmarknaden för arkitekter och tyckte att Cecilia som hade så bra betyg istället skulle söka in på läkarprogrammet.
– Jag var intresserad av naturvetenskaplig forskning redan på grundskolan och var en av de drivande i föreningen ”Unga forskare”.
Även om hon tyckte matematik och fysik var roligt, så var biologi och kemi ännu roligare.
Arbetsnarkoman
Cecilia Holm beskriver sig som väldigt självständig och flitig (”jag har alltid varit lite av en arbetsnarkoman”) redan som barn. Under gymnasietiden tillbringade hon ett år som utbytesstudent i delstaten Maine i nordöstra USA. Där gick hon i flickskola, höll på med friidrott, tog körkort och åkte massor av skidor. Någon hemlängtan led hon inte av.
På helger och lov jobbade hon extra som brevbärare och postsorterare.
– Jag kan fortfarande alla postnummer i hela Sverige, det sitter i förlängda märgen …
Traskade upp till professorn
Efter gymnasiet följde hon studievägledarens uppmaning och sökte läkarprogrammet vid Lunds universitet, men redan från början var siktet inställt på att forska.
– Jag beställde en bok där alla forskningsprojekt fanns beskrivna, och läste den fram och tillbaka. Jag var intresserad av enzymer och hittade ett projekt hos professor Per Belfrage.
Redan första veckan traskade hon så upp till Per Belfrages avdelning, men till hennes stora besvikelse var han inte där, utan på Kanarieöarna.
– Det tyckte jag inte kändes så seriöst, ler hon.
Forskade parallellt med studierna
I stället stötte hon på Gudrun Edgren som berättade vad de höll på med. Entusiasmen var stor eftersom gruppen efter decenniers arbete precis lyckats rena fram ett enzym, sk ”hormon-känsligt lipas” (hormone-sensitive lipase, HSL), och fått en fin artikel publicerad.
Till Cecilias stora glädje fick hon ett projekt som hon arbetade med parallellt med läkarstudierna i tre år, och fick dela lab med Eva Degerman.
På den tiden var läkarprogrammet upplagt lite annorlunda jämfört med i dag och efter tre år var det naturligt med ett års studieuppehåll. Då antogs hon som doktorand och började forska på heltid. Redan under det näst sista året på forskarutbildningen började saker hända på allvar och siktet var då inställt på att bli de första i världen med att klona enzymet ”hormon-känsligt lipas, HSL”.
Mål för läkemedel
I dag vet man att HSL finns nästan över allt, såväl i fettväv som i muskler och alla steroidproducerande vävnader, testiklar och binjurar. HSL behövs för att bryta ned fettet i fettvävnaden och regleras bland annat av insulin. Tillsammans med Patrik Rorsman och Bo Ahrén kom hon senare på att lipaset förutom i fettväven även fanns i betacellerna som producerar insulin.
Om vad lipaserna gör i betacellerna har de senare skrivit många artiklar om, och HSL har utnämnts till ett mål för antidiabetiska läkemedel.
När man i försök med djurmodellar har plockat bort enzymet har handjuren blivit sterila, vilket föranlett många forskare att försöka ta fram ett p-piller för män med hjälp av HSL…
Lärorikt år i USA
Men tillbaka till utmaningen att klona enzymet. Och här kan vikten av personliga relationer och nätverk inte underskattas.
Tack vare Per Belfrages kontakter med professorn Michael Schotz, som tidigare varit post doc hos Bengt Borgström (”Den stora professorn” på avdelningen och ”Lipas-fadern”), fick Cecilia komma till Schotzs lab i USA och lära sig molekylärbiologi.
– Det var världens chans, det absolut mest lärorika år jag haft i hela min karriär, säger Cecilia Holm och fortsätter:
– Jag lärde mig jättemycket molekylärbiologi, breddade min kunskap, lärde känna massor med folk, det var fantastiskt.
Och samarbetet ledde till att hon blev först med att klona enzymet HSL och fick sitt arbete publicerat i tidskriften Science!
Det öppnade också upp nya frågeställningar och innebar ett drömläge när hon efter avslutad forskarutbildning och disputation 1989 kunde påbörja en fyraårig forskarassistenttjänst och bygga upp sin egen forskargrupp inom lipidmetabolism.
Förhindra och bota fetma
Forskningen om HSL och fetma ledde till allt fler samarbeten med diabetes som gemensam nämnare, bland annat kontakten med Antidiabetic Food Centre. I sitt arbete försöker hon i dag komma åt problemet från två håll.
– Jag forskar både om vad man ska äta för att förhindra fetma och typ 2 diabetes, och genererar förutsättningar för nya läkemedel.
Ett av hennes nya forskningsprojekt handlar om d-vitamin, något som vi som bor på nordliga breddgrader har brist av på vinterhalvåret eftersom vi inte vistas så mycket ute i solen då.
– Många studier visar att särskilt överviktiga drabbas av D-vitaminbrist. Vi undrar om fettväven spelar en roll även här. Det finns teorier om att D-vitaminer fångas in och lagras i fettväven, och frågan är om det är bra eller dåligt. Det finns också studier som visar att D-vitamin kan ha betydelse för insulinfrisättning och insulinkänslighet. Men på det här området är kunskapsluckorna enorma.
Båda barnen fick diabetes
För sex år sedan vändes livet upp och ned för Cecilia Holm och hennes familj när hennes då treårige son utvecklade typ 1-diabetes. Tre och ett halvt år senare drabbades även hennes då tolvåriga dotter .
– Det var en chock, men vi var förberedda eftersom barnen varit med i TEDDY respektive DiPiS och tidigt visat sig ha antikroppar. Som förälder har jag förstås haft stora fördelar av mitt yrke för att kunna hantera sjukdomen eftersom jag kan fysiologin bakom och kan mycket om insulin och insulinbehandling.
Även om båda barnen, enligt Cecilia, hanterat situationen otroligt bra, gör sig diabetesen ständigt påmind.
– Man kan inte förstå hur det är om man inte har det själv, man måste vara tillgänglig 24 timmar om dygnet och alltid beredd att rycka ut. Det är extremt sällan nåt händer, det kan vara att skolan ringer och vill ha råd. Min dotter är bättre på att räkna kolhydrater än de flesta jag känner, men det svåra är att beräkna och förutse hur mycket man kommer att röra på sig. Det är en svår ekvation att räkna ut.
Sporre vara diabetesmamma
I sitt arbete har erfarenheten av att vara diabetesmamma inneburit en extra sporre och blivit en ännu starkare drivkraft. Och för att bättre kunna styra sin tid, tog hon på sig att gå in som kursledare på homeostas-kursen (”om jämvikt och balans, hur kroppen fungerar i ett fysiologiskt perspektiv och hur hormonerna styr alltihop”) som omfattar en hel termin på läkarprogrammet.
– Det är fantastiskt roligt, mycket administration och många rena pedagogiska frågor. Dessutom sitter hon med i en grupp för reformerad läkarutbildning och i fakultetens nämnd för biomedicinsk, medicinsk och folkhälsovetenskaplig utbildning.
– Det blir många spin-offgrejer, det är väldigt roligt, det är en hälsosam mix och jag träffar fantastiskt många trevliga studenter och en hel del kollegor som jag annars inte skulle träffa.
Forskningen måste komma till nytta
Om sin framtida forskning säger Cecilia Holm:
– Jag tänker mer i termer av hur jag ska kunna göra något som verkligen hjälper personer med diabetes. Vi får inte glömma bort att det vi gör, verkligen måste komma till nytta för patienterna.
Lite vid sidan av forskningen när hon drömmen om att på sikt kanske öppna ett hälsokafé eller en hälsorestaurang där gästerna samtidigt som de serveras vad man tror är nyttig mat, kan lyssna till föredrag om forskning …
Den dagen hon går i pension och blickar tillbaka hoppas hon att hon kan tänka att ”det var vi som kom på …”, eller att hon lagt grunden för ett nytt läkemedel.
– Men det är en kontinuerlig process. Har det inte blivit några läkemedel eller kostråd, har jag i alla fall lagt grunden för någon annan.
Text: SARA LIEDHOLM
Artikeln har tidigare publicerats på diabetesportalen.se, 24 mars 2014.
