Antibiotika är mirakelmedicinen som revolutionerade sjukvården på 1940-talet. Den gjorde det möjligt att behandla infektioner som man tidigare dog av.

Nu är den en absolut förutsättning för den moderna sjukvården. Men idag ser vi att allt fler bakterier blir motståndskraftiga mot antibiotika och någon ny medicin finns inte i sikte. Vi håller på att förlora mirakelmedicinen. Hur kunde det gå så illa?

– Genom att använda antibiotika som sockerpiller, säger professor Inga Odenholt. Det sågs som ett fullständigt ofarligt läkemedel eftersom det bara påverkar strukturer som finns i bakterier och då kunde man ordinera det ”för säkerhets skull”. Det användes mot självläkande infektioner och även vid virusinfektioner mot vilka det är helt verkningslöst. Folk såg det som sin rättighet att få antibiotika.

Genom en hämningslös överanvändning skapade man en miljö indränkt i antibiotika som gynnade de resistenta bakterierna som snabbt kunde börja föröka sig på bekostnad av andra, icke-resistenta bakterier. De första tecknen på resistens såg man redan på 60–70-talet men det var först på 90-talet som man började ta signalerna på allvar.

Värst i södra och östra Asien

Idag finns resistenta bakterier över hela världen även om fördelningen varierar. Värst är läget i södra och östra Asien med Kina och Indien i spetsen. I Kina har man haft ett system där sjukhus och enskilda läkare fått betalt av läkemedelsindustrin vid förskrivning av deras mediciner. I Indien finns stora brister vad gäller hygien och vattenrening och man kan hitta antibiotika i både avlopps- och dricksvatten. I Europa är läget värst i de sydliga delarna medan vi i norra Europa hittills varit relativt förskonade, men även här ökar resistensen. Det är därför viktigt att hålla nere antibiotikaanvändningen så mycket som möjligt för att inte gynna de resistenta bakterierna. Men det handlar knappast om att stoppa resistensen, snarare att fördröja och vinna tid tills vi förhoppningsvis har hittat ett verksamt alternativ.

Överanvändning största boven

De resistenta bakterier som ökar mest just nu är så kallade gramnegativa tarmbakterier, sådana som bl.a. orsakar urinvägsinfektioner men som även kan orsaka livshotande tillstånd som blodförgiftning. Värst bland dessa är ESBL-bakterier som är mycket svårbehandlade men hittills har kunnat hållas i schack av en grupp antibiotika kallad karbapenemer. Men nu finns även ESBLcarba-bakterier och på dessa biter i princip ingenting.

Överanvändning av antibiotika är den främsta orsaken till resistens.

– I Skåne skulle vi lätt kunna dra ner antibiotikaförskrivningen med 50 procent. Det är så mycket som skrivs ut mot ”onödiga” infektioner, främst sådana som sitter i de övre luftvägarna.

Mest antibiotika i storstäder

Storstads regionerna har den högsta förskrivningen vilket hon förklarar med att de flesta har nära till doktorn, att folk är mer stressade och anser sig inte kunna stanna hemma från jobbet. Hon menar vidare att många läkare känner sig pressade av patienter som kräver antibiotika.

En annan viktig orsak till att antibiotikaresistensen ökar i Sverige är att många får med sig resistenta bakterier från utlandsresan, ofta utan att veta om det. Många reser också utomlands för olika former av behandling, som plastikoperationer eller andra ingrepp.

– Det är inte att rekommendera, risken är stor att man blir smittad och för med sig bakterierna hem. Särskilt om ingreppet kräver efterbehandling här hemma finns det risk att smittan sprids på svenska sjukhus, säger Inga Odenholt.

En värld utan antibiotika?

Vad gäller utvecklingen av nya antibiotika är läget ganska dystert. Istället har man fått förlita sig på kombinationsterapi, dvs. att man provar olika blandningar av äldre antibiotika som inte längre är verksamma var för sig. Det har hittills fungerat ganska bra men är knappast någon långsiktig lösning.

Hur ser då en värld utan antibiotika ut? Inga Odenholt drar en djup suck, är tyst en stund och säger sedan:

– Det går inte. Antibiotika är en förutsättning för all modern sjukvård såsom större operationer, transplantationer, vård av nyfödda, cancerpatienter som behandlas med cellgifter osv. Ibland misströstar jag men jag måste ju vara hoppfull, det är därför jag engagerar mig i frågan. Vi vill ju inte kastas tillbaka till tiden före antibiotika.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ 

Foto: ROGER LUNDHOLM