Klockan var ett på natten när det plötsligt hände. Maria Gomez och en kollega hade lyckats visualisera hur NFAT rörde sig in i cellkärnan.

– Vi sprang runt i korridoren och skrek ”Det är sant! Det är sant!”. Men det fanns inte en kotte att dela det med…

Maria Gomez berättar om en av höjdpunkterna i sin forskarkarriär, men tycker inte att man ska sitta och vänta på de goda resultaten.

– Jobbar man hårt kan det komma ett genombrott, men de kommer inte av en slump.

Glädjen och motivationen finner hon i vardagen.

– Jag är ganska nördig av mig och går i gång på smågrejer. Jag blir glad om jag lyckas entusiasmera någon annan med det jag säger och gör, och stolt när det går bra för mina studenter, när de disputerar eller får pengar.

Har hon varit med om några bakslag?

– Äsch, det händer hela tiden, men de drunknar i annat; artiklar som studsar tillbaka, pengar som man inte får, det är bara att vända på bladet, ta ett glas vin och göra något annat roligt, säger hon.

Kom till Sverige som 19-åring

När Maria Gomez var 19 år kom hon till Sverige för första gången. Då hade hon redan läst tre år på läkarutbildningen i Uruguay där hon är uppväxt. Hon ville ta en paus i studierna och resa runt i världen. Det blev Europa där hennes släkt har sina rötter i Italien, Irland och Spanien. När hon kom till Köpenhamn bjöd en kompis henne över sundet för att hälsa på och vara med på Lundakarnevalen. Lund gjorde verkligen intryck så hon bestämde sig för att ansöka till läkarprogrammet och på den vägen är det.

Hon blev kvar i Lund, kunde tillgodogöra sig en del kurser från läkarprogrammet i Uruguay och fick komplettera med språktester.

Att hon skulle hålla på med medicin visste hon tidigt.

– Många i släkten är läkare, och de var lyckliga i sitt.

Turen och lyckan att ha haft bra lärare har också hjälpt henne i karriären.

Maria Gomez berättar om sin gamle biologilärare, Padre Falcone på Jesuitskolan i Uruguay, som än i dag är en stor förebild.

– Han var oerhört inspirerande. Han drev oss till vansinne med krav, men det var samtidigt roligt att bli utmanad. Han visste vad varje elev gick för och tryckte på rätt knappar. Rättvis men hård.

Inte självklart att forska

Men om det var självklart från början att hon skulle bli läkare, så var forskarbanan inte lika självklar. Åtminstone inte för Maria själv som under några år ifrågasatte sitt val.

– Jag blev aldrig någon praktiserande läkare. Hur hade det blivit? Det kändes kanske inte som ett misslyckande men som om något inte var färdigt, berättar hon.

I dag är hon mycket nöjd med sin tillvaro, och tror att hon hade blivit forskare med tiden hur som helst.

– Jag är alldeles för nyfiken i mig själv. Det är ju ett lyxjobb! Tänk att få betalt för att lära sig och skriva!

Under läkarstudierna träffade hon Per Hellstrand på gamla Fysiologen i Lund, som blev hennes handledare när hon doktorerade i fysiologi med fokus på glatt muskulatur och kalciumsignalering.

Hon är tacksam för den solida kunskapsgrunden och det analytiska tankesättet han grundlade.

– I dag ska allt gå mycket fortare, man har inte tid, säger hon.

Och under sin postdok i Vermont i USA 2000-2001, fann hon en fantastisk mentor i Mark Nelson.

– Under de åren byggde jag mitt nätverk och såg ett annat sätt att jobba.

Yrkesmässig höjdpunkt

När proteinet hon länge studerat – NFAT – visade sig vara känsligt för glukos inledde Maria Gomez ett samarbete med Jan Nilsson, Elisabet och Carl–David Agardh i Malmö. Eftersom hon ville fördjupa sig i immunologi och genetik tog hon tillfället i akt när hon 2007 fick ett erbjudande att flytta sin forskning till Clinical Research Centre, CRC i Malmö.

– Från början fick vi trycka in oss i Carl-Davids labb, berättar hon och säger att flytten blev en av hennes yrkesmässiga höjdpunkter.

– Jag trivdes bra i Lund, men stämningen här är otroligt kreativ.

Vice koordinator för LUDC

I dag är hon vice koordinator för Lunds universitets Diabetescentrum, LUDC, docent och forskargruppschef. Intresset för, och kopplingen till, diabetes har med tiden blivit allt starkare.

Varför blir blodkärlen hos diabetiker stela? Hur kan cellerna i kärlväggarna tolka farorna?

Stela blodkärl ligger bakom sjukdomar som hjärtinfarkt och stroke. Med dagens kunskap kan man minska risken för att drabbas av sjukdomarna, men man stoppar den inte.

– Lyckas vi identifiera ytterligare mekanismer så kan vi kanske hitta sätt att bryta processen.

Trots att man kan både behandla och bota möss och råttor i djurförsök, så fungerar inte samma metoder på människor, vilket är ett stort problem.

Maria Gomez hoppas därför att forskarna ska lyckas bättre i takt med att man tar fram nya, och bättre, djurmodeller.

Spelade i svenska landslaget i landhockey

Vid sidan av arbetet är Maria Gomez aktiv, och har alltid varit. I Uruguay var hon med i juniorlandslaget i landhockey och när hon flyttade till Sverige gick hon med i klubben i Lund, där hon för övrigt mötte sin blivande man. Under 4-5 år spelade hon även i svenska landslaget i landhockey.

Tillsammans med barnen – i dag 17, 13 och 6 år gamla – blir det mycket tid i simhallen eller vid fotbollsplanen. Själv springer Maria Gomez en mil nästan varje dag.

– Det är skönt, man tänker mycket, blir av med aggressioner, blir stark och mindre sjuk.

Hur får hon arbete och privatliv att gå ihop?

– Det gäller att hitta en balans. Men jag drar inte längre en gräns, det skapar bara ångest, säger hon och fortsätter:

– Jag har en fantastisk man, vi är en demokratisk familj, det går med planering och barnen får hjälpa till med att städa och laga mat. Jag tycker inte man ska dadda barn, och jag har samma princip för mina studenter. Dessutom är jag en nattuggla, vilket är en fördel när man är forskare. Man får gå upp när klockan ringer och barnen ska iväg, men när de kommer hem efter skolan, och när de behöver mig, så är jag där.

”Kan inte bara ge halva järnet”

– Jag gillar att engagera mig och kan inte välja grad av engagemang. Man kan ju inte bara ge halva järnet. Då är jag hellre trött.

Som vice koordinator för Lunds universitets Diabetescentrum har Maria Gomez också en roll att leda LUDC in i framtiden. Hur tror hon att det kommer att se ut om tio år?

– Allt går så fort och jag tror att pendeln kommer att slå tillbaka. Fler och fler kommer att generera data, vilket är något vi måste hantera. Det kan bli brusigt. Det gäller att se igenom det bruset. Hur ska man gå tillväga, och vad är det vi vill lösa?

 Text: SARA LIEDHOLM

Texten är tidigare publicerad på Diabetesportalen, 28 januari 2013