Ett nytt, och mer omfattande metodiskt grepp, demaskerar mångfaldigt mer än tidigare den genetiska komplexiteten bakom typ 2 diabetes. De nya forskningsrönen bygger dels på tillgång till insulinceller från avlidna donatorer, dels på att forskarna inte bara har studerat enskilda genvarianter, utan många gener och deras effekter i samverkan.

– Med det här angreppssättet kan vi förklara 25 procent av variationerna i blodsockernivåer. Tidigare har de bästa studierna inte ens kommit i närheten, säger Leif Groop, Lunds universitets Diabetescenter och ansvarig författare till studien som publicerats i tidskriften Cell Metabolism.

Jämfört patienter och friska

Fynden från undersökningen ger djupare kunskap om varför de insulinproducerande betacellerna vid typ 2 diabetes inte längre förmår att fullgöra sin uppgift att tillverka tillräckligt med insulin för att hålla blodsockret i schack.

– Vi har kopplat ihop olika genvarianter med deras effekt i mänskliga donerade betaceller och jämfört celler från icke-diabetiker och diabetiker.

Forskargruppen hade tillgång till celler från 63 donatorer, nio av dem hade varit typ 2 diabetiker.

Bete för nya signalvägar

Avstampen för arbetet var de idag 47 kända genvarianter som har ett statistiskt samband med diabetes.

– Vi använde dem som ”bete” för att hitta nya signalvägar och kedjor av händelser där de 47 samverkar med andra gener. Vi måste kartlägga mönster därför att en enskild gen sällan agerar på egen hand, säger Leif Groop.

Utifrån olika kriterier, exempelvis; det skulle vara skillnad mellan betaceller från friska och från diabetiker, de skulle kunna kopplas till insulinutsöndring och till blodsockernivå, sorterades de 20 starkaste genvarianterna ut. Merpaten av dem var inte bland de sedan tidigare kända 47 riskgenerna.

Ett steg längre

Det grundläggande syftet med undersökningen är att förstå varför vissa genvarianter ökar risken för diabetes.

– Genom att ta ett nytt och mer holistiskt grepp har vi tagit ett steg längre än i tidigare projekt och lyckats koppla ihop genvarianter och deras signalvägar i mänskliga betaceller som orsakar försämrad insulinutsöndring. Nästa steg är att än mer i detalj studera på vilket sätt toppgenerna påverkar insulinutsöndringen, säger Leif Groop.

Text: TORD AJANKI

Foto: Mikael Risedal (Leif Groop) och Dreamstime

Artikeln är tidigare publicerad på Diabetesportalen 28 augusti 2012