På neurologikliniken i Lund planerar man nya celltransplantationer på Parkinsonpatienter. Det är nervceller från aborterade foster som används och operationerna aktualiserar etiska dilemman.
Transplantationerna görs som en del av ett samarbete inom EU, Transeuro, där flera forskare och kliniker i Europa deltar. I Lund kommer en handfull operationer att utföras.

Vilken attityd allmänheten har till de metoder som används för att ta fram nya behandlingar av Parkinsons sjukdom undersöks av forskare i Lund.

I samband med de nya transplantationerna kommer professor Susanne Lundins grupp vid Lunds universitet att undersöka vilken attityd människor har till de metoder som används för att ta fram nya behandlingar inom Parkinsons sjukdom.

Susanne Lundin är professor i etnologi vid Lunds universitet och hennes forskargrupp ingår i det nätverk av grupper på Lunds Universitet som forskar om Parkinsons sjukdom.

Tvärvetenskapligt perspektiv

Att ha med forskare från andra områden än det medicinska har blivit allt vanligare inom medicinsk forskning. Det gör att man får ett tvärvetenskapligt perspektiv på nya behandlingar och metoder.

– Vi använder fokusgrupper som består av 5-8 personer.  Vi har förberett en lista med frågor och sedan samtalar gruppen kring ett ämne, förklarar Markus Idvall, docent i etnologi och en av dem som arbetar med studien. Fokusgrupperna består både av personer som ska representera allmänheten och personer som har sjukdomen. I det här fallet har samtalen handlat om hur man tar fram terapier inom Parkinsons sjukdom.

– Målsättningen är att komma åt vad det är som kan vara problematiskt ur etisk synpunkt, vad man stöder och vad man inte stöder, säger Andréa Wiszmeg, som är doktorand i gruppen.

Vid celltransplantationerna är det dopamin producerande nervceller från aborterade foster som transplanteras in i hjärnan på patienter för att ersätta de nervceller som dör hos patienter med Parkinsons sjukdom.

Banar väg för försök med stamceller

Det är celler från 5-9 veckor gamla foster som används och till varje operation behövs celler från flera donatorer.
De första nervcellstransplantationerna gjordes i Lund i slutet av 1980-talet och flera av patienterna som opererades har levt med sina transplantat sedan dess och fått stor hjälp mot sina symtom.

Det har inte gjorts transplantationer på många år men nu planeras alltså för nya operationer.
– De här nya transplantationerna är mest för att bana väg för stamcellsförsök och utarbeta en standard och protokoll som kan användas för stamcellstransplantationer i framtiden, säger Anders Björklund professor i histologi vid Lunds universitet och en av pionjärerna på det här området.

– Det är ingen idag som tror att det går att använda fosterceller i en reguljär behandling, det är alldeles för svårt att få tag på tillräckligt med celler, fortsätter han.

Susanne Lundin, professor, och Markus Idvall, docent i etnologi ingår i det nätverk av forskare som studerar Parkinsons sjukdom i Lund.

Susanne Lundin har sedan 1993 intresserat sig för och forskat om hur den ”vanliga” människan ställer sig till nya upptäckter och tekniker inom medicinsk forskning och vilka attityder och värderingar människor har och hur dessa ändras beroende på den individuella livssituationen.

– Det som är spännande och utmanande med ett sådant här EU projekt är att det är många länder inblandade. De ska sitta med samma frågeställningar i fokusgrupper där och sedan ska det utvärderas utifrån ett socialt, kulturellt och nationellt sammanhang, säger Susanne Lundin

En av de frågor man tar upp är baserad på de försök med nervcellstransplantationer som gjorts tidigare och då inkluderade en kontrollgrupp som inte fick celler men ändå genomgick operationen.

En sådan grupp, placebogrupp, används som en jämförelsegrupp när nya behandlingar prövas.

– En central fråga i de här fokusgrupperna är hur människor ställer sig till den sortens problematik, är det försvarbart eller inte, säger Andréa Wiszmeg.

Livssituationen avgör

Än så länge har man bara diskuterat det här i en av patientgrupperna men där verkade man acceptera placebogruppen om det gör att metoden kan användas någon gång i framtiden.  De var beredda till det i större utsträckning än allmänheten.

– Min erfarenhet från att intervjua Parkinsonpatienter eller andra med svåra och jobbiga sjukdomar är att desperationen gör att man hoppas på att man inte hamnar i kontrollgruppen och skjuter allt annat åt sidan och kanske åsidosätter normalt etiska bedömningar, säger Susanne Lundin.

Det finns en stor benägenhet att förhandla bort värderingar man annars skulle ha.
– Det pekar på att när det gäller den här typen av problematiska behandlingar som väcker många frågor finns det inga tydliga eller sanna svar. De svar man får från allmänhet och patienter är situationsbundna. Det går inte att säga vad allmänheten tycker, svaret blir, det beror på, fortsätter hon

Text och foto: RAGNHILD AHLGREN

Frontbild: Dreamstime